Ockupation pågår
A den blåa tunnelbanelinjen mot Akalla och kliv av vid det näst sista stoppet. Välkommen till Husby. Här plockas välfärden bort bit för bit. Det omtalade Järvalyftet skulle innebära förbättringar men handlar i praktiken mest om nedläggningar. Bilden kunde ha varit dyster, om det inte vore för folket. De ger sig inte. De kämpar för sitt område. Just nu pågår en ockupation av kulturhuset Husby Träff. Vi for dit.
Nysnön mjukar upp betongens hårda linjer. Färska spår leder förbi Apoteket, förbi fruktståndet på torget, till en dörr där det står: ”Rör inte vårt kulturhus Husby Träff”. Därinne är det varmt. Ockupationen har pågått en vecka. Två pensionärer från PRO är oroliga för att de inte ska få hålla sitt månadsmöte som de brukar. Arne Johansson från Rättvisepartiet Socialisterna lugnar dem och får medhåll från Erling Sundström, 63 år, sjukpensionär och en av dem som deltar i ockupationen. Han är upprörd över hur Svenska Bostäder, som äger fastigheten, gått till väga:
– Ska man prata om demokrati överhuvudtaget så ska man inte gå över huvudet på folket utan man ska fråga först hur de vill ha det.
Järvalyftet, alltså Alliansen, säger att alla beslut tas i dialog med människorna i området, det är det som gör Erling Sundström upprörd. Visst har det förekommit dialog, men inget lyssnande.
– Det skulle vara mycket bättre om de rustade upp de befintliga lokalerna, liksom gångbroarna som de tänker ta bort, de är trygga för ungarna, säger han.
Husby Träff har funnits i över 35 år. Fram till 2008 drevs det med ekonomiskt stöd från kommunen, sedan lades det ut på entreprenad. Nu är det en mötesplats som drivs av Röda Korset. Det finns lunchservering och Internetcafé. Högtidsstunder firas här.
De lokaler som Svenska Bostäder alldeles innan jul plötsligt signalerade att kulturhuset ska flyttas till är mindre och inte ämnade för kulturverksamhet. Det rör sig om före detta Husby Krog.
Inne i det stora rummet står plakaten lutade mot scenen, på dörren sitter en lapp: ”Husby kräver respekt”. Rösterna surrar. Martin Olsson, Filip Tedelund och Nadja Akbari samtalar i väntan på att kvällens möte ska dra igång.
– Jag är här för att visa solidaritet med folket i Husby. Jag bor själv i en förort och vet hur det är med nedskärningarna. De lyssnar inte på dem som bor här men säger att de har ett nära samarbete med hyresgästerna, säger Martin Olsson från Skärholmen. Han är 19 år, studerar och arbetar extra på Coop. För honom handlar det om klasskamp och han tycker att det är positivt att folk står upp för sina rättigheter och visar solidaritet med varandra, förorterna emellan.
– Det är ju inte första gången som borgarna ägnar sig åt nedläggningar och nedskärningar, säger Nadja Akbari som är här för första gången ikväll. Att visa stöd för ockupationen är viktigt för henne men hon är också här av ren nyfikenhet:
– Det viktigaste för mig är att ta reda på vad de som bor här vill, jag är först och främst här för att lyssna.
Nadja Akbari är 30 år och kommer själv från en förort längst blå linjen. Hon är sjuksköterska och berättar att hon har försökt prata med sina arbetskamrater om ockupationen därför att hon tror att det är viktigt att bredda opinionen och få igång diskussionen om vad alla nedskärningar innebär, vilka som drabbas.
– Det kan vara svårt att få hit folk som inte har någon förankring just här, men jag tror att frustrationen och känslan av maktlöshet finns hos många i förorterna.
Kvällens stormöte drar igång. Det är Nima Jjohar-Tajmouri från SSU i Kista som håller i ordförandeklubban. Husbybon Basar Gerecci flankerar. Båda har varit med förut i striden som Husbys välfärd. Liksom flera av de andra som nu sitter samlade. Som pensionären Gunnar Johansson, boende i Husby sedan 36 år. Han har dansat gammeldans med Järva Gille på golvet vi har under fötterna.
Punkt för punkt avhandlas PRO:s månadsmöte, tiden för morgonmötena och två evenemang: kulturkväll på fredag och förortskonferens på lördag.
– Senaste tidens samtal i förortsorganisationerna har visat att det är läge för ett sådant möte. Att bilda en gemensam förortsorganisation. Det här rummet är perfekt för det. Vi är mitt inne i en pågående förortsrevolution och det här är ett sätt att få uppmärksamhet och att sätta press på politikerna, säger Basar Gerecci.
Hittills har planeringen bara gällt en eller två dagar framåt men nu hoppas ockupanterna på att få vara kvar en vecka till.
Det blir omröstning om vilka som ska sitta i de respektive arbetsgrupperna. Det diskuteras öppettider. Hela veckan har det varit öppet dygnet runt och det har frestat på för dem som sover över.
Gunnar Johansson påpekar att överklagan inte får glömmas bort. För vårdcentralen kom den in för sent, den är nu i privat regi.
Mötet förklaras avslutat. Mat ställs fram. Gunnar Johansson visar en klippbok som Svenska Bostäder delade ut 1975, där Husby Träff finns med. En rubrik lyder: ”De boendes initiativ. Värdens goda vilja.” Han tycker att lokalerna ska fortsätta vara till för alla, istället för att byggas om till affärer och kontor:
– Det skulle löna sig om man mäter tillväxt i människor.
Text och foto: Emma Lundström
Använd Saabs kunskap till klimatomställningen
Idag skriver Lars Henriksson (SP) på Newsmill att staten och facket bör ta över Saab. Företagets kunskap om massproduktion och dess flexibilitet behövs för att snabb bygga vindkraftverk, solfångare, tåg och spårvagnar. Lars Henriksson är sedan 1978 bilarbetare på Volvo Personvagnar i Torslanda och författare till boken Slutkörtsom kom ut på Ordfront förlag i våras om nödvändigheten och möjligheten av att ställa om bilindustrin för klimatets och jobbens skull. Läs gärna mer på Lasses blogg Bilpolitik
Två års vinglig färd med Victor Muller vid ratten och olika finansiärer i baksätet är nu över för Saab Automobile. Medan Muller och hans kumpaner nu vandrar
vidare mot nya projekt står tusentals anställda kvar i Trollhättan, de som gång på gång kastas mellan hopp och förtvivlan, som inte velat annat än att få jobba men som inte ens kunnat räkna med att få ut sin lön.
Från Tahrir till Wall Street?
”En procent styr övriga 99 procent”. Det är ett av slagorden i de dagliga demonstrationer som nu pågår i kapitalismens hjärta Wall Street.
Har Tahrirtorget kommit till Wall Street?
Frågan har sitt berättigande. Sedan några veckor tillbaka pågår dagliga demonstrationer i finansvalparnas hjärta, Wall Street i New York.
Varje dag sedan en dryg vecka tillbaka går demonstranter runt med plakat och slagord som ”En procent styr övriga 99 procent” och ”vi kräver riktig demokrati i USA”.
För bakom alla myter och om USA som frihetens och demokratins land nummer ett finns en mycket mörk baksida.
Idag lever nämligen vart femte barn i vad som klassas som fattigdom. Och det kommer att bli värre. Om några år beräknas vart fjärde barn leva i fattigdom.
Fler amerikaner än någonsin, över 46 miljoner i ett land med drygt 300 miljoner invånare, lever i fattigdom. Det motsvarar 15,1 procent av befolkningen, enligt statistikbyrån US Census Bureau.
Det mått som används för att mäta fattigdom är en inkomst under 145 000 svenska kronor för en tvåbarnsfamilj.
Rekordmånga amerikaner måste idag skaffa sitt dagliga bröd genom arbetslöshetsunderstöd och matkuponger. Och det kommer att bli värre.
– Utsikterna för barn är värst. Vår analys visar att barnfattigdomen kommer att öka dramatiskt och nå en topp strax under 26 procent – eller sex miljoner fler barn – år 2014, säger Isabel Sawhill på tankesmedjan Brookings, uppger Svenska Dagbladet.
Värst är fattigdomen i den amerikanska södern. I delstaten Mississippi uppges över 21 procent leva i fattigdom samtidigt som staten ligger i tio i topp när det gäller arbetslöshet.
Nästan lika illa är det i Arkansas, Tennessee, West Virginia, Louisiana, South Carolina, Kentucky, Alabama och North Carolina.
Detta är det andra USA som det så sällan talas om.
Ett USA där republikanerna går i taket över blygsamma förslag att det rika USA skulle betala en procent i skatt.
Kjell Pettersson
Stieg Larsson: den grävande socialisten
Femtio miljoner sålda böcker, succéfilmer och lyxkryssningar till ”Stieg Larssons Stockholm”… Industrin kring Stieg Larssons Millenniumtrilogi når alltmer svindlande höjder när premiärerna på Hollywoodversionerna närmar sig mot slutet av året. Och mystiken kring det svenska deckarundret och författaren som aldrig hann uppleva genombrottet tycks oemotståndlig. Men bortom den globala nöjesindustrins ”Stieg Larsson” finns den Stieg som levde och verkade bland antirasister och vänsteraktivister långt bortom rampljuset. Det senaste året speglad i ett antal böcker som (ännu?) inte nått den internationella storpubliken. Jan-Erik Petterssons Stieg Larsson – journalisten, författaren, idealisten var först ut i fjol med en politisk biografi som sökte placera in Stieg Larssons gärning och författarskap i dess vänsterhistoriska sammanhang. Eva Gabrielssons Millennium, Stieg & jag som utkom i början av detta år var en vibrerande personlig skildring från den kärleksrelation och gemensamma liv som efter trettio år avbröts av Stiegs plötsliga död 2004. Och så häromveckan utkom Expos En annan sida av Stieg Larsson med texter från Stiegs artiklar i den antirasistiska tidskriften Expo och böcker om högerextremism.
Att Stieg Larsson var antirasist och feminist bör därmed ha undgått få. Men att Stieg under en stor del av livet också var aktiv i Socialistiska partiet och dess föregångare samt flitigt medverkade i veckotidningen Internationalen är inte lika känt.
Håkan Blomqvist, som var chefredaktör under de år Stieg skrev för Internationalen, sammanfattar här några huvuddrag i Stieg Larssons socialistiska engagemang. Internationalen återpublicerar också en av de många artiklar Stieg skrev för tidningen under 1980-talet – ideellt utan betalning som de flesta av skribenterna.
Här är inte platsen att berätta om Stieg Larssons liv, från födelsen 1954, uppväxten hos morföräldrarna, Västerbotten, skolgången, mötet med Eva. Det har gjorts 
av andra – och jag kände aldrig Stieg på det personliga sättet. Vi möttes bara som partikamrater och i arbetet kring Internationalen. Många andra i vår rörelse hade mer nära relationer till Stieg och skulle säkert kunna ge mycket personligt stoff. Syftet här är bara att sammanfatta något av hans politiska engagemang kring Socialistiska partiet, vår veckotidning och världsrörelse Fjärde Internationalen.
Röd soldat
Stieg Larsson engagerade sig för den vietnamesiska befrielsekampen redan 1968 när han bara var 14 år gammal. I Umeås radikala vänstermiljöer kom han i början av 70-talet i kontakt med Socialistiska partiets föregångare KAF – Kommunistiska Arbetarförbundet – där hans blivande livskamrat Eva Gabrielsson var aktiv. KAF var den svenska sektionen av Fjärde Internationalen, den världsrörelse som hade bildats av Leo Trotskij på 1930-talet mot stalinismen i den kommunistiska rörelsen. I KAF var han med och spred förbundets soldattidning – Röd Soldat – vid det regemente, I 20, där han gjorde sin värnplikt.
Efter militärtjänstgöringen arbetade han en tid vid pappersbruket i Hörnefors, sparade ihop pengar och begav sig 1977, 22 år gammal, till Etiopien och Eritrea. Enligt uppgift var det för att överlämna pengar som samlats in genom Fjärde Internationalen till den marxistiskt orienterade EPLF-gerillan. Jag har inte kunnat få det bekräftat, men kanske någon av rörelsens veteraner i Paris känner till kontakterna. Under tiden hos gerillan hjälpte han till, berättade han själv, att träna kvinnliga gerillasoldater med granatkastare, ett vapen han lärt sig hantera under militärtjänstgöringen.
Tillbaka i Sverige flyttade han och hans livskamrat Eva Gabrielsson till Stockholm där han anslöt sig till KAF:s stockholmsavdelning. Han bedrev vanligt partiarbete, jobbade på posten men fick efter en tid anställning på TT med olika redaktionella uppgifter. Det blev emellertid som nyhetsgrafiker han under nära tjugo år kom att verka inom företaget. Mot slutet av 1970-talet började Stieg också skriva för KAF:s veckotidning Internationalen. Under det följande decenniet skrev han ett stort antal väl undersökta fördjupningsartiklar om USA-imperialismen, högerextremism och fascism. Han bidrog också med artiklar i kulturella och vetenskapliga frågor (hans första längre artikel handlade om Jules Verne).
Grenadas revolution
1982 reste han och Eva Gabrielsson till revolutionens Grenada – den lilla ön i Västindien där Maurice Bishop och The New Jewel Movement tagit makten i kölvattnet av sandinistrevolutionen i Nicaragua 1979. Han skrev om den relativt okända revolutionen i Internationalen. När den stalinistiska s k Coard-fraktionen genomförde sin statskupp 1983 och mördade Bishop slog USA omedelbart till mot revolutionen. Stieg och andra kamrater i vänskapsföreningen Sverige-Grenada intervjuade på telefon från Sverige kontakter på Grenada just när de amerikanska soldaterna invaderade. Det blev dramatiska ögonblicksreportage i Internationalen.
I början av 1980-talet hade rasistiska och fascistiska grupper börjat utmana den dominans som vänstern haft på gatorna i Sverige under 70-talet. KAF, som 1982 bytte namn till Socialistiska partiet, kom att ta initiativ till antirasistiska motmobiliseringar och var med och startade arbetsgruppen Stoppa Rasismen som 1985 utvecklades till en riksorganisation. Inspirationen kom från den brittiska Anti Nazi League – och Stieg var aktiv i SP:s antirasistiska grupp i Stoppa Rasismen. Tillsammans med andra kamrater hade han utvecklat kontakter med den brittiska antifascistiska tidskriften Searchlight. Han bidrog kontinuerligt med artiklar till Internationalen, men jag tror att det var under dessa år han utvecklade idén om en svensk Searchlight – det framtida projektet med tidningen Expo som inleddes 1995.
90-talets högervåg
Åren 1989-91 innehöll omvälvande förändringar, internationellt och i det svenska samhället. ”Murens fall” tillsammans med upplösningen av Sovjetunionen och östblocket medförde ett dramatiskt skifte i det politiska och ideologiska klimatet. Valet 1991 ledde i Sverige till den första högersegern sedan 1928 och Carl Bildt blev statsminister. Dessutom kunde det populistiska och invandrarfientliga Ny Demokrati ta säte i riksdagen efter en omtumlande valskräll. I kölvattnet av högerframgångarna fick gaturasismen ett uppsving med den s k lasermannens härjningar som det mest skrämmande exemplet.
Lasermannens mord på invandrare 1991-92, högervindarna i politiken och upplösningen av de forna arbetarstaterna i öst fick många socialister att ompröva tidigare vägval. För Stieg, som länge hade varit inriktad mot att just bekämpa högerextremism och rasism – såväl i sina artiklar som i sin praktiska verksamhet – blev beslutet att koncentrera sig på den fråga där han trodde sig kunna göra skillnad. Under de första åren på 90-talet var han mycket aktiv tillsammans med andra i att skriva artiklar och även ett flertal böcker om högerextremism (en lista över hans författarskap finns på Expos hemsida).
Han lämnade egentligen aldrig formellt SP genom något högtidligt beslut utan hans medlemsavgifter betalades alltmer sällan under övergången från 1980- till 90-tal för att efter hand upphöra helt. Det var under dagar då vänstern och Socialistiska partiet tappade medlemmar och den partiförening i norra Stockholm Stieg tillhörde upplöstes. I det sammanhanget upphörde också Stiegs medlemskap.
Historieförvanskning
Det förekommer en falsk artikel på Wikipedia som hävdar att Stieg aktivt bröt med partiet 1987 för att han ”inte ville försvara utländska socialistiska regimer av tvivelaktig demokratisk halt.” Det är en löjlig historieförvanskning, både när det gäller kronologi och politiskt innehåll. Den svenska sektionen av Fjärde Internationalen hade förstås aldrig försvarat stalinistiska regimer utan tvärtom varit mycket aktiv i att stödja, även genom underjordiskt arbete, den demokratiska oppositionen och arbetarklassen i öst. Charta 77 i Tjeckoslovakien, KOR – Kommittén för arbetarnas försvar – i Polen, den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet och underjordiska fackföreningar i Sovjetunionen var dem vi allierade oss med. Stiegs sista artikel för Internationalen 1989 uttryckte de starka förhoppningar och stöd för en demokratisk socialistisk utveckling i Sovjetunionen och internationellt vi alla delade. Rubriken var: ”Glasnost på Moskvas gator – som en varm vind.”
Stieg var under 1980-talet aktiv tillsammans med andra kamrater i Stoppa Rasismen. Men rörelsen, som var inriktad på fredliga, icke våldsinriktade massaktioner gick igenom splittringar och nedgång när en yngre generation under övergången till det hårdnande 90-talet valde direkt aktion och fysisk konfrontation med fascisterna. När Stoppa Rasismen i praktiken upphörde i mitten av 1990-talet var Stieg redan upptagen av projektet med Expo – den svenska Searchlight där antirasister av olika politiska ursprung och inriktning kunde samarbeta.
Socialistisk journalist
Vi möttes fortfarande då och då inom antirasismen, han bibehöll alltid kontakterna med kamraterna på Searchlight och de SP:are som var aktiva i den antirasistiska rörelsen. Ibland kontaktade han Internationalen för att utbyta information och åsikter, och vi kunde be honom om råd, förslag på källor med mera för artiklar vi planerade. En kort tid innan han dog bjöd han upp mig till Expo för en pratstund och utbyte av erfarenheter.
Stieg var i vissa avseenden en ”produkt” av vår socialistiska rörelse. Jag skriver inte detta för att på något sätt förminska hans subjektiva historia, utveckling och andra influenser när han formade sin egen livsbana. Hans morfar Severin – den gamle kommunisten som internerats under kriget och vars namn ofta blev Stiegs signatur i Internationalens och partidebattens spalter. Hans livskamrat Evas kritiska oppositionskraft. De politiska och personliga vännerna och erfarenheterna… Men jag tror inte det är fel att säga att det var i den ideologiska fåra som Fjärde Internationalen representerade som Stieg lärde sig att förena ett socialistiskt perspektiv med demokrati, feminism, antirasism och internationalism. Han hade som ung deltagit i studiecirklarna kring den typen av revolutionär marxism där vi studerade Ernest Mandel, Trotskij, Lenin, Marx och Rosa Luxemburg. Inte för att plugga dogmer utan för att utveckla vår samhällskritik.
Jag hörde aldrig, från honom själv eller någon annan, att han övergav sina socialistiska ideal – men han hade heller aldrig varit någon ”marxistisk förkunnare” eller teoretiker (även om han flitigt deltog i Fjärde Internationalens interna debatter kring internationella frågor som Grenada och kriget på Falklandsöarna/Malvinas). Han var snarare en socialistiskt inriktad grävande journalist som kom att koncentrera sina ansträngningar på att avslöja högerextremism, imperialism, rasism och fascism.
Det var så vi i Socialistiska partiet kände honom – och minns honom.
Håkan Blomqvist