Kommer V att gå till vänster?

I Trettonhelgen har Vänsterpartiet kongress. Lars Ohly avgår som partiordförande.
Fyra kandidater stod mot varandra. Två kvinnor och två män. En ordförande eller två. Det avgör kongressombuden. Mycket talar för att Jonas Sjöstedt kommer att bli en dem eftersom han är valberedningens förslag.
Men oavsett utgången av partiledarval är det i nuläget oklart vad det kommer att innebära för vänsterpartiets kommande politik när Internationalen tonar ut i samband med kongressens avslutande.
Vänsterpartiets valberedning förordar att Jonas Sjöstedt väljs till ny partiledare på kongressen i januari nästa år. Sjöstedt, som tidigare varit EU-parlamentariker, har lett i de interna opinionsundersökningarna, så valberedningens utspel är knappast överraskande.
Trots högerregeringens nedskärningar, privatiseringar och öppet arbetarföraktande politik, med en arbetslöshet som ligger på över 7 procent (när den låg på 6 procent, i valrörelsen 2006, ansåg moderaterna att det rådde ”massarbetslöshet”) och trots den fullständiga krisen inom socialdemokratin, har Vänsterpartiet inte gjort några opinionsmässiga framgångar. Det är knappast förvånande att många vänsterpartister nu hoppas att ett partiledarbyte skall ge partiet den skjuts uppåt som man så väl behöver.
Men precis som för socialdemokratin, så måste det väl ändå vara politikens innehåll och inte dess främsta språkrör som är det viktigaste. Partiledarens/ledarnas roll är förvisso viktig men kan aldrig, särskilt för ett socialistiskt parti, ersätta politiken.
I en intervju i Flamman säger Sjöstedt att ett ”rödgrönt regeringsalternativ” måste vara partiets målsättning inför valet 2014, det vill säga samma upplägg som man hade inför valet 2010. Ett upplägg som innebar att på avgörande punkter, som frågan om det lagstadgade ”budgettaket”, så vek sig V för socialdemokraterna och Miljöpartiet. Sjöstedt pekar också på det ”framgångsrika” samarbetet mellan socialdemokraterna och Sosialistisk Venstreparti i regeringen i Norge, men undviker att säga något om den högerpolitik som detta samarbete inneburit och som dessutom straffat SV i valen.
Vi har inte glömt att Vänsterpartiet, utan att sitta i regeringen men som stödparti till Göran Perssons och Björn Rosengrens regering år 2000, via parlamentariska överenskommelser röstade ja till privatiseringen av Telia.
Sedan valet 2010 har V fått mer än 4 000 nya medlemmar enligt egna uppgifter. Det är inte orimligt att tolka den tillströmningen som en liten, men absolut inte obetydlig, fingervisning om att det finns en ökande vilja till kamp mot högerpolitiken. En verklig vänsterpolitik kan aldrig basera sig på parlamentariska överenskommelser med partier som är för privatiseringar och nedskärningar, vilket både Mp och S är, utan bara på riktiga sociala rörelser.
Vänsterpartiet kan spela en viktig roll i skapandet av sådana rörelser och med dess hjälp föra upp en socialistisk vänsterpolitik på den politiska dagordningen. Det är bara ett självständigt och tydligt vänsteralternativ som kan spela en politisk roll. Ingen vänsterpartist får ha några illusioner om att ett eventuellt regeringssamarbete med S och Mp efter nästa val skulle handla om att genomföra en rad nya reformer (”världens bästa välfärd”). Den kapitalistiska kris som rasar ute i Europa kommer snarare att ställa den ena åtstramningen efter den andra på dagordningen, och både de socialdemokratiska partierna ute i Europa och de Gröna har visat att de inte är främmande för någonting när det gäller att hålla kapitalismen under armarna.

Göran Kärrman

-Det är er skuld, inte vår

Bryssel är inte bara glassiga bankpalats och glastorn där José Barossos hov styr och ställer.

Det är också de arbetande människornas Bryssel. Det är det Bryssel jag trivs i, de stora fackförbundens röd-gröna front. Och gudarna ska veta att de vet hur man gör för att synas och höras. I går samlades närmare 80 000 till demonstration mot den nya regeringens budget. Jo faktiskt, Belgien har en ny regering efter 18 månaders regimkris.

Men det var inte för att fira den nya regeringen som de fackliga organisationerna i gemensam front mobiliserade till en jättedemonstration.

-Nej till sparplanerna, som finns i den budget som antogs häromdagen var vad de fackligt organiserade samlades kring.

-Deras kris, deras skuld – inte vår.

Så står det överst på det flygblad som den fackliga fronten publicerade inför demonstrationen. Den gemensamma kampanjen mot regeringens åtstramningsprogram centreras kring fyra teman:

-Pengar till kapitalet – åtstramning för oss. Kommer inte på fråga.

-Sanera det offentliga ja –försämringar nej

-Arbete, bra arbeten, arbeten åt alla.

-Ta pengarna där de finns

Den nya regeringen hann inte ens bli varm i kläderna innan de fackliga organisationerna protesterar kraftigt mot den plan som koalitionspartierna kommit överens om.

Den innebär bland annat en höjning av rätten till förtidspension från 58 år till 60 år, lägre ersättning från a-kassan och rätt till a-kassa under kortare tid, nedskärningar i den offentliga sektorn och ett vagt uttalat hot mot de belgiska arbetarnas ögonsten –indexeringen av lönerna så att de håller någorlunda takt med inflationen. Det ger de fackliga organisationerna en säkerhet i löneförhandlingarna. De behöver inte tänka på inflationen och kan förhandla om verkliga lönelyft.

Den nya regeringen är en koalition mellan socialister, kristdemokrater och liberaler på båda sidan om språkgränsen. För första gången på många decennier tar det franskspråkiga Socialistpartiet premiärministerposten. Det största flamländska partiet N-VA står utanför efter 18 månaders fruktlösa försök från de andra partierna att få dem med i båten. N-VA har ett självständigt Flandern som mål och räknar nog med att kunna vinna ytterligare röster i Flandern medan koalitionsregeringen tar sig an ekonomin och statsskulden. Jag tror att den nya regeringen kommer att få svårt att överleva en längre tid. Den institutionella krisen i landet är för djup för att en borgerlig regering ska kunna hålla ihop med N-VA utanför.

Det faktum att de fackliga organisationerna mobiliserar tillsammans över språkgränsen visar att den nationella frågan, med separatism på programmet, framför allt är en borgerligt nationalistisk separatism som inte delas av arbetarklassen på de båda sidorna av språkgränsen.

Demonstrationen visar också något som blir allt tydligare i Europa. Den arbetande befolkningen inser att finansen och politikerna försöker att lasta över räkningen för krisen på deras axlar.

Kapitalismen har tappat i stort sett all sin legitimitet i vanliga människors ögon. Finansgubbarna ses som tjuvar och banditer som enbart har som mål att sko sig på befolkningens bekostnad. Detta är helt uppenbart i Belgien. När de fackliga ledningarna börjar prata ”antikapitalism” speglar det vad som händer i deras led.

Det innebär inte att de som reser sig mot sparplanerna ser ett konkret alternativ till dagens ekonomiska strukturer men de vägrar att acceptera konsekvenserna av ett system som kastat världsekonomin in i tre djupa kriser på tio år.

Text och bilder av Benny Åsman

Kris i ekonomin? Inte för bankerna

De fyra svenska storbankerna beräknas göra en vinst på 60 miljarder kronor detta år. Aktieutdelningen förmodas slå alla rekord – mitt i kristider.
Krisen slår inte mot våra banker. Enligt en prognossammanställning från SME Direkt beräknas de svenska bankerna slå alla tidigare vinstrekord i år. De fyra banker det handlar om är Nordea, Swedbank, Handelsbanken och SEB.
Nordeas beräknade vinst hamnar på nästan 25 miljarder kronor. Swedbanks landar på drygt 13 miljarder. Handelsbanken snuddar vid 12 miljarder och slutligen har vi SEB som spås göra en vinst på drygt 11 miljarder.
Sammantaget blir detta omkring 60 miljarder kronor. En summa så stor att den motsvarar den årliga statsbudgeten för hälsovård, sjukvård och social omsorg, enligt Svenska Dagbladet. Höga vinster brukar betyda höga utdelningar. Så också nu. Aktieägarna, företrädesvis de stora, förväntas dela på 30 miljarder i utdelning. Dessutom beräknas bonusar och andra extra ersättningar uppgå till mellan fyra och sex miljarder kronor.
Ingen kris för bankerna i nuläget alltså.
Men skulle det bli en kris så blir det skattebetalarna som står för notan. Det framgår av en granskning som Riksrevisionen genomför av den så kallade Stabilitetsfonden, rapporterar ST-press. Inrättandet av Stabilitetsfonden syftade enligt regeringen bland annat till att kreditinstituten och inte skattebetalarna skulle betala merparten av så kallade räddningsaktioner riktade mot finanssektorn.
Så blev det inte.
Bankerna står bara för en del av fondens finansiering. Under 2008 styr staten till 15 miljarder kronor ”och regeringen tillät fonden att utnyttja teckningsrätter i Nordea utan ersättning”,
skriver ST-press. Kontentan av
detta är att Stabilitetsfonden till stor del är finansierad av skattebetalarna.

Kjell Pettersson

Europa mot nedskärningar

I ett Europa där de folkliga proteströrelserna nu skjuter fart på allvar som svar på de styrandes kris-”lösningar” börjar nu också försöken till samordning skönjas. I London arrangerar det brittiska nätverket Coalition of Resistance en internationell konferens mot nedskärningarna, lördag 1 oktober.
När upploppen i London briserade i augusti var det i form av en politiskt oartikulerad explosion. Men det var ingen tvekan om att tryckkokaren fåtts att nå sin gräns på grund av de underliggande, och ökande, klassklyftorna och den sociala frustration som föds ur fattigdom och nedskärning av välfärdssystemen.
I den breda demonstrationen ”Give our kids a future!” som arrangerades i Londonförorten Tottenham veckan efter att tryckkokaren smällde – då organiserade grupper försökte artikulera explosionen – blev följdriktigt ”No cuts!” en huvudparoll." Give Our Kids a Future march peacefully crowds the streets of London."

Redan i mars hade en jättedemonstration (siffror nämndes på mellan en kvarts miljon och 400 000 människor) arrangerats mot nedskärningarna. Bakom den stod bland annat olika fackliga organisationer i England. Ett av de breda nätverk som bildats i denna kamp, Coalition of Resistance, har nu tagit som sin uppgift att koordinera de folkliga rörelser och protester mot nedskärningarna som sjuder på olika håll i Europa. På lördag 1 oktober bjuder organisationen in till en internationell konferens i London under parollen ”Europe against austerity” (Europa mot nedskärningar).
Gensvaret är tydligt i ett Europa där de folkliga rörelserna nu sannolikt är på väg att vakna på allvar, inte minst också under stark inspiration från den arabiska våren. När dessa rader skrivs pågår både en storstrejk och folkliga gatudemonstrationer i Grekland; nyligen var det generalstrejk i Italien, och i Spanien föddes under våren den lika ungdomligt mångformade som beslutsamt nyskapande massrörelsen ”De indignerade”, med bland annat jättemanifestationer och tältläger på olika städers torg.
Nu pågår kontakter och samordning mellan rörelser i de olika länderna – och även gemensamma framtidsplaner som kommer att diskuteras på Londonkonferensen.
Vad som redan beslutats är att den 15 oktober utsetts till en internationell protestdag; då planeras stora manifestationer i Spanien, Italien, Grekland och flera andra länder.
Till konferensen i London har deltagare från hittills femton olika länder i Europa anmält sig, däribland även Sverige. Konferensarrangörerna stöds av bland annat generalsekreterarna för de två viktiga fackförbunden RMT och Unite, samt av namnkunniga politiska personligheter som Tony Benn, Ken Loach och Hilary Wainwright.
Det pågår sedan en tid ett förberedande skriftligt utbyte (på olika bloggar, maillistor och hemsidor) om vilka sociala och politiska krav och alternativ de folkliga rörelsernas ska kunna samlas bakom för att driva kampen för ett annat samhälle vidare. Ett stort antal debatter och workshops är inplanerade på konferensen i London. Speciellt fokus kommer att ägnas hur den internationella solidariteten med den folkliga kampen i Grekland nu kan stärkas.

Björn Rönnblad

En vecka som ingen annan

I veckan höll vi, enväldiga chefer över bloggen K&Å, ännu ett toppmöte i Alefjäll. För fjärde gången samlades vi till ett G2-möte. Eller var det tredje eller femte gången? Vem kan hålla räkningen över alla dessa toppmöten utan betydelse och synliga resultat?I år hade vi beslutat om en rekordtunn dagordning. Mötets enda syfte var att helga lättjan, den underbara aktiviteten att inget göra. Bara äta en enkel kräftstjärt, sörpla på en krabbklo och dricka kaffe uppiffade med kanelbullar, plocka svamp, prata gamla minnen och framför allt inte slingra in oss i svåra politiska problem och filosofiska grubblerier.Men tji vad våra föresatser sprack. Exploderade mitt i ansiktet på oss. För även i Alefjäll tränger verkligheten igenom lättjans dimmor. I Washington höll IMFs nya chef Christine Lagarde hov när regeringschefer från världens mäktigaste länder och direktörerna för Världsbanken och Internationella Valutafonden samlades. Paniken lyste igenom redan första dagen. MARKNADEN är grinig och i ett desperat försök att blidka den föll hela församlingen på knä, rubbade sina pannor i stoftet för att visa MARKNADEN sin underdånighet.-Risk att marknaderna blir besvikna, sa Anders Borg och slog ris över ryggen. Det gäller att visa sin vördnad för gudomligheten.Att denna MARKNAD bara är ett litet fåtal personer med makt över ett dussintal jättebanker och fonder är det ingen Obama eller Merkel som vill erkänna. För då skulle lösningen på den internationella finanskrisen plötsligt bli glasklar: slå finanshajarna i nosring och sätt dem i fängelse. De har redan ruinerat miljontals människors liv. De är beredda att driva hela länder in i kaos och bankrutt enbart för att garantera kapitalägarnas profiter. Ställ hela det internationella finanssystemet under samhällets kontroll och sätt spekulanterna att skala potatis.Inte nog med att IMFs möte störde friden i Alefjäll. Lugnet bröts också av de stående ovationerna i FNs generalförsamling. Mahmoud Abbas, alias Abu Mazen, talade sanning. Nog är nog. Det palestinska folkets rättighet till en egen stat kan inte längre trampas på i det ena ”förutsättningslösa samtalet” till det andra, dras i långbänk i evigheter.Det var en dag då allt ställdes i klar dager. Barack Obama visade att det enda som räknas är makten. Hans tal till Generalförsamlingen kommer att gå till historien.-Ett retoriskt mästerverk, ett hypokritiskt mästerverk, som den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery kallade det. Den som intet vet om regionens historia och lyssnade till Obama kunde bara dra slutsatsen att Palestina har omringat Israel, ockuperar det, hotar det, bombar det med raketer, ett Palestina som måste fås att ta reson för att en fred ska bli möjlig. Inga bosättningar nämndes, inga vägspärrar, bara ett fredligt Israel som tyvärr saknar en seriös partner. Den totala uppslutningen bakom Netanyahus högerregering är avskyvärd och ett totalt brott med fjolårets tal i Kairo. Men Barack Obama har beslutat att en vinst i presidentvalet i november 2012 kräver en total uppslutning bakom Jerusalem.Dagen efter ekade Obamas tal fortfarande i FN. Bibi Netanyahu upprepade nästan ord för ord vad Vita Husets chef sagt dagen innan. Eller var det tvärtom?  Var det Netanyahus tal som var originalet? Här i Alefjäll lät vi frågan stå obesvarad.Klart är däremot att med sitt tal har Obama avslöjat inför hela världen, för alla i den arabiska världen, att de vackra orden om frihet och demokrati inte gäller när presidentposten ska bevaras. Han hade lika gärna kunnat ge fingret åt den arabiska våren. Människorna i Syrien, Libyen, Jemen, Västbanken, Gaza, och alla andra platser där kampen mot diktaturer och förtryckare är vardag vet nu vad de ska vänta sig. Det är bra.I dag åker Å i K&Å tillbaka till Bryssel och vardagen. I Alefjäll avslutades toppmötet med bankett där wienerkorven lades på mos av äkta King Edward. Trots omvärldens ”sturm und drang” behöll vi vårt stoiska lugn. Hyllningen till lättjan avslutades i värdighet.

Kílden & Åsma

Nyliberalismens kycklingar kommer hem – och blir grillade

Den direkt utlösande orsaken till upploppen i London i början av augusti var två polisingripanden. Men under ytan finns en verklighet som gör att dessa händelser fick tryckkokaren att explodera. Det första året med regeringen Cameron utmärktes av nedskärningar, ökad ojämlikhet, tilltagande fattigdom för miljontals människor, korruption inom media, polis och politikerkår samt försämringar av social service. Dess andra år tycks vara på väg att domineras av ”social oro” i de fattigaste delarna av brittiska städer, där de människor som har minst att förlora lever.

Den utlösande orsaken till upploppen var två polisingripanden. Det första var att väpnade polismän dödade Mark Duggan torsdag 4 augusti, och den därpå följande behandlingen av Duggans familj, då polisen inte ens besökte familjen för att informera dem om dödsfallet.
En förståeligt upprörd demonstration samlades utanför den lokala polisstationen lördag 7 augusti. Polisen vägrade att ens komma ut och göra ett uttalande. Det var detta agerande från polisens sida som gjorde att upploppen exploderade, ett faktum som till stor del sedan kom bort i mediernas rapportering.
Polisen attackerade sedan en 16-årig flicka med batonger. Det var praktiskt taget oundvikligt att ett sådant våld skulle provocera ett utbrott av raseri i stadsdelen.
Rapporter från andra delar av landet berättade om liknande händelser, var och en med sin egen vinkling, men de följde ett gemensamt tema, till exempel från förorten Hackney i östra London och från Birmingham.
Det finns många rapporter om ett ökat antal trakasserier mot unga människor bara för att de vistats på gatorna, inklusive det notoriska användandet av ”stop and search powers”, vilket är djupt hatat i de svarta områdena där särskilt unga män är måltavlor. Det är 26 gånger vanligare att svarta blir stoppade och visiterade än att vita människor blir det.
Den oberoende klagomålskommissionen inom polisen behandlade Mark Duggan-ärendet ovanligt snabbt, och kunde redan 9 augusti rapportera att de tekniska undersökningarna visat att Duggan själv inte skjutit mot poliserna, en uppgift som innan dess spridits och gett liv åt rykten om att poliserna handlat i självförsvar. Det är dock ingen som har illusioner om att rättvisa kommer att skipas i detta fallet – det finns en lång historia av dödsfall efter polisingripanden, men inte en enda polisofficer har någonsin blivit åtalad.
Och medan bristen på förtroende för polisen är speciellt stor i svarta områden, av välgrundad anledning, så har olika händelser under de senaste åren lett till ett bredare missnöje. När tidningsförsäljaren Ian Tomlinson dog efter ett polisingripande under G20-protesterna i London 1 april 2009, och när därefter den rullstolsburne studenten Jody McIntyre brutalt misshandlades med batonger under förra årets studentdemonstrationer så blixtrade bilder av polisvåld in i många hem där man innan dess inte hade noterat att taktiken redan prövats i de svarta områdena i flera år.
Nyliberalismens kycklingar kommer nu hem – för att bli grillade. I Haringey, det område där Mark Duggan bodde, har den lokala politiska stadsdelsstyrelsen skurit ned resurserna till ungdomsverksamhet med 41 miljoner pund (drygt 60 miljoner svenska kronor), vilket underminerat verksamheten i grunden. Detta är ett mönster för många stadsdelar i London; att ungdomsverksamheten drabbas först av regeringen Camerons nedskärningsstrategi. Samtidigt har regeringens skrotande av programmet ”Educational Maintenance Allowance”, som tidigare gett 630 000 unga människor ekonomiska möjligheter att fortsätta i gymnasie- eller vidareutbildning efter 16 års ålder – tillsammans med en tredubbling av avgiften för att studera på universitetet – ökat på ilskan, frustrationen och känslan av att ingen bryr sig om vad som händer med den unga generationen. Detta är några av de faktorer som gjorde att tryckkokaren exploderade.
I juli krävde den lokale parlamentsledamoten David Lammy i stadsdelen Tottenham att regeringen skulle vidta åtgärder mot att ungdomsarbetslösheten stigit till tio procent så att 10 514 ungdomar då sökte jobb. I intervjuer har invånare i stadsdelen berättat att tusentals personer som närmar sig 30 års ålder aldrig kunnat hitta ett arbete. Det är ingen överraskning att de affärer som säljer designade sportartiklar, mobiltelefoner, trendiga teveapparater och mp3-spelare blev plundrade av folk som vet att de aldrig kommer att tjäna tillräckligt med pengar för att köpa sådana varor.
Kapitalägarna kan inte både äta kakan och ha den kvar. Å ena sidan säger de att man behöver dessa produkter för att få status och kunna leva ett fullgott liv – och å andra sidan är de jobb som eventuellt går att få bara tillfälliga korttidsanställningar och med mycket låga löner.
Som kontrast så har de verkligt rika aldrig i mannaminne haft det så bra som nu. Regeringens ”High pay commission” rapporterade 8 augusti att de högsta cheferna i 100 företag (vilka bedöms av FTSE, en företagargrupp som utfärdar aktiemarknadsindex) fick pensioner på i genomsnitt 175 000 pund (cirka 1,8 miljoner svenska kronor). Den genomsnittliga pensionen i landet ligger på ynkliga 5 850 pund per år (drygt 60 000 kronor), och regeringen Cameron vill nu dessutom ytterligare försämra de ekonomiska villkoren för vanliga arbetade människor.
Samtidigt är regeringen fast besluten att överföra enorma summor till de omkring 300 000 personer som tjänar mer än 150 000 pund (drygt 1,5 miljoner kronor) per år, genom skattelättnader. Londons borgmästare Bill Johnson har krävt att den ”reformen” ska skrotas och hans miljonärskompis, finansministern George Osborne, har sagt att han vill slippa genomföra den.
Det är inte att undra på att många människor har sagt att det är dessa rika människor som är de verkliga plundrarna, de verkligt kriminella. I ett brev till The Guardian formulerade en insändarskribent det så här: ”Plundrarna gör bara på gatorna det som bankerna gör mot landet. Men till skillnad från bankerna så kommer plundrarna att bli straffade för det”. Och parlamentsledamoten John McDonell, som tillhör labourvänstern, skrev i samma tidning: ”Vi skördar nu vad som såtts under tre decennier, när ett grovt ojämlikt samhälle skapats där den etiska normen är att man ska sno åt sig så mycket man kan med vilka medel som helst. Ett samhälle av plundrare: parlamentsledamöterna med sina utsvävningar, bankerna med sina bonusar, företag som smiter från skatten, tidningsredaktioner som avlyssnar, poliser som tar mutor och nu en grupp alienerade ungdomar som passar på att ta chansen…”
Detta var nog inte vad de ungdomar som stal träningsskor värda tusenlappar från JD Sports hade i huvudet. Men vad de verkligen visste var att det finns människor där ute som har rikedomar och privilegier och som använder sin makt till att hålla miljontals andra människor kvar i fattigdom. Ett upplopp är ett krampanfall orsakat av destruktiv vrede och en oartikulerad protest, men det är ett av de sätt som de som saknar röst i samhället gör sig hörda på. Vi måste stå emot de försök som nu görs att utnyttja det som hände på gatorna till att ytterligare förstöra mänskliga rättigheter och attackera rätten att protestera. Gummikulor har distribuerats till polisen i en tidigare aldrig sedd utsträckning i England – och vi vet från erfarenheterna i Nordirland hur livsfarliga de kan vara. Vattenkanoner har aldrig tidigare använts här, men de kan finnas tillgängliga för polisen inom 24 timmar. Möjligheten att sätta in militär finns, men är fortfarande omdiskuterad.
Det är väldigt positivt att organisationer som arbetar mot nedskärningar som ”Coalition of Resistance” och särskilt BARAC (Black Activists Rising Against The Cuts) har gjort sina röster hörda och varit tydliga med att tala om de verkliga orsakerna till denna sociala oro, och om vilka politiska åtgärder som krävs för att ge fattiga stadsdelar en framtid och ungdomar ett nytt hopp. Under de kommande månaderna måste fackföreningarna och den radikala vänstern göra sina röster hörda och börja rulla tillbaka den liberal-konservativa regeringens offensiv.

Terry Conway
Billy Curtis
Översättning: Björn Rönnblad

Socialismens dödgrävare bygger murar. .

Det är femtio år sedan en mur delade den tyska nationen i två. Natten till den 13 augusti reste myndigheterna i Östtyskland 200 km taggtråd runt den västra delen av Berlin. Stadens medborgare vaknade upp i en delad stad. Närmare sextio tusen boende i öst och med arbete i väst hamnade i omedelbar knipa. Minst tolv tusen som dagligen reste i andra riktningen förlorade också sitt arbete. Det ”kalla kriget” delade en europeisk huvudstad i mitten och ingen verkade bry sig. Den östtyske statschefen Walter Ulbricht hade lyckats upprätta ”en antifascistisk barriär”. Befolkningen i öst skulle enligt den östtyska statsledningen och Moskva skyddas mot ”fascisterna” i väst. Inte ens då muren restes fanns det någon som la vikt vid den ”officiella” förklaringen till muren runt västra Berlin. Förutom de stalinistiska kommunistpartierna i västra Europa förstås, inklusive Hilding Hagbergs Sveriges Kommunistiska Parti. Tidpunkten för resandet av muren var väl vald. I väst verkade ingen bry sig. USAs nyvalde president John Kennedy, på semester på Cap Code i Massachusetts informerades endast tolv timmar efter att taggtråden lades ut. Premiärminister Macmillan jagade tjäder i Yorkshire och hade ingen tanke på att låta flygfäna vara ifred. General de Gaulle var på semester i sin hemby Colombey-les-Deux-Eglises och återvände till Paris endast den 17 augusti, fyra dagar efter att muren restes. Den tyske kanslern Konrad Adenauer tyckte tydligen att händelsen inte krävde någon omedelbar reaktion eftersom han besökte Berlin först den 22 augusti. Rädsla för ett tredje världskrig och avskyn för vad ’tyskarna ställt till med” under kriget förklarar delvis den totala avsaknaden av reaktioner mot muren i dess initiala stadium. Järnridån hade redan dragits ned från Östersjön till Medelhavet, så varför reagera mot att den också drogs ned runt västra Berlin? Ändå hade våldsamma reaktioner inte varit oberättigade. Ursäkten för muren var grotesk. För att skydda ”socialismen och den högsta tänkbara friheten” måste befolkningen i Östtyskland skyddas från kontakt med det dekadenta väst. Inte mindre än 2,7 miljoner innevånare i Östtyskland hade flytt landet mellan 1948 till 1961. Det var ingenjörer, läkare, sjuksköterskor, lärare och kvalificerade arbetare som lämnade det ”socialistiska paradiset” för att skapa sig ett nytt liv i ”fascisternas väst”. Att fascismen besegrats hade tydligen bara lett till att den stärkt sin ställning. Allt detta krigande för att konstatera att fienden segrat trots det totala nederlaget. Ingen kunde naturligtvis tro på den officiella sanningen om muren och bilden av den sociala situationen på den andra sidan. Socialism utan den mest omfattande frihet som mänskligheten någonsin upplevt är ingen socialism. Det är den trista erfarenhet som vi måste dra då vi tittar tillbaka på hur den ”reellt existerande socialismen” verkligen var. Muren blev en symbol på båda sidorna. Öster om muren symboliserade den avsaknaden av frihet för medborgaren. Väster om muren symboliserade den ”kommunismens förtryck”. Censuren hindrade människor från att läsa vad de ville. Muren satte stopp för de flestas reslust. Endast andra destinationer bakom den var möjliga mål. Det hjälpte inte att alla garanterades ett arbete, en fri utbildning, ett tak över huvudet, bra sjukvård och en värdig pension. För den genomsnittlige arbetaren var den materiella säkerheten antagligen större än på andra sidan muren. Men vad hjälper det när det väsentliga saknades – känslan av frihet att kunna bestämma över sitt eget liv. Småborgerligt trams kallades sådana argument av Partiet och dess megafoner i väst. ”Frihet är att bygga socialismen och tjäna Fosterlandet” svarade dödgrävarna. För varje årtionde som läggs på min nacke blir jag alltmer övertygad om att socialismens dödgrävare lyckades med sitt verk endast genom att förtrycka de egna medborgarnas frihet att fatta beslut. Inte bara friheten att besluta vilken bok jag vill läsa eller vilken plats jag tänker besöka. Inte bara friheten att säga högt vad jag tänker utan att kallas till Stasi för en uppstramning. Utan också friheten att delta i alla beslut som påverkar den gemensamma framtiden. För i den ”reellt existerande socialismen” hade arbetarna i produktion, personalen i skolor och sjukhus, anställda i den gemensamma servicen och alla andra inbegripna i samhällets funktion, ingen makt över de beslut som fattades. Arbetarna hade ingen röst som påverkade vilka investeringar som gjordes, ingen röst som kunde prioritera tung industri eller mer och bättre konsumtionsvaror. I stället fattades alla beslut av det allsmäktiga Partiet i Folkets namn. Medelmåttiga karriärister i byråkratin hyllades som genier och utropades till Folkets Hjältar. Storebror Ulbricht hyllades som hjältarnas Hjälte och den ende bemyndigade uttolkaren av Stalins genialitet. Parallellt med partibyråkraternas inbördes hyllningar om socialismens segerrika frammarsch frodades den folkli I den offentliga propagandan öster om muren och i megafonernas press i väst skrevs spaltkilometrar om det ”socialistiska systemets” överlägsenhet. Problemet var bara att folk inte begrep sig på det fina i kråksången och flydde Paradiset så fort en möjlighet yppade sig. Hundratals dog i försök att ta sig över muren och inte mindre än 40 000 lyckades trots den extrema gränsbevakningen fly till andra sidan. Borde det inte ha varit tvärtom? Tänk vilken dragkraft en verklig frihetlig socialism hade kunnat utöva på Europas arbetande befolkning. Om den offentliga propagandan varit sann kanske inflyttningen blivit så omfattande att en gränskontroll hade behövts ändå. Vilken historisk ironi. Men så blev det inte och hade heller aldrig kunnat bli. För vid makten satt socialismens dödgrävare och de hade inte den minsta tanke på att bygga en öppen frihetlig och attraktiv socialism. .Idén om en frihetlig socialism hade redan begravts i Moskvarättegångarnas Sovjetunionen, den hade begravts av ryska tanks när Berlins arbetare gjorde uppror 1953, den hade begravts av samma tanks när Ungerns arbetare reste sig 1956, organiserade sig i fabriksråd och krävde frihet från Partiets diktatur, den begravdes slutligen och än en gång av samma tanks under några vackra vårveckor i Prag 1968. I väst gjorde megafonernas sitt bästa för att hylla dödgrävarnas verk. De arbetandes uppror i Berlin, Budapest och Prag proklamerades ”kontrarevolutionärt”. Socialismens frihetsideal släpades i smutsen av lössen i den röda fanan. Femtio år efter att dödgrävarna reste en mur mot friheten måste alla inse att socialism utan verklig frihet är en omöjlig socialism som ingen propaganda i världen kan sälja till de arbetande människorna. Utan frihet – ingen socialism

Kildén & Åsman

”Ingen verkar i ett vacuum”

Fladdrande ljus och händer som håller rosor. Norska och svenska flaggor vajar i den ljumma vinden. Det är fredag. En vecka sedan den kristne högerextremisten Anders Behring Breivik spridde skräck och död i Norge. SSU har bjudit in till en ljusmanifestation, en minnestund, och vi är många som slutit upp på Sergels torg i Stockholm.

Solen bländar. Jonas Gardell – författare, dramatiker, komiker – håller ett brinnande tal. Äntligen någon som understryker det politiska i terrorhandlingen istället för att tona ner den som många gjorde så fort det inte rörde sig om islamister.
– Det var inte vilka ungdomar som helst, de var kämpar, och mordet på dem var politiska mord. Nu måste vi kämpa för dem, säger Gardell och avfärdar att det skulle röra sig om en ensam galning, högerextrema partier finns representerade i snart sagt varje parlament runt om i Europa sen ett bra tag. För att motverka främlingsfientligheten har han ett recept:
– Gå med i ett demokratiskt parti, engagera er i Amnesty, gå med i en Prideparad, göm en flykting, idka nolltolerans mot vapen!
Jonas Gardell påpekar också att vi i Sverige har ett parti som vill värna om det svenska, och ett annat parti som vill värna om den normala familjen, vad är svenskt och vem är normal?, frågar han retoriskt och folkmassan på den av tusentals fötter täckta svartvita plattan skrattar till mitt i sorgsenheten som ligger dov. Själv har Jonas Gardell en familj som är kristen-judisk-muslimsk-hetero-homo-norsk-colombiansk-amerikansk-finsk-svensk:
– Det är vi som är den normala familjen! Det är vi som är Sverige! När ljuset brunnit ut är det i oss själva som lågan måste brinna!
Rungande applåder som inte vill ta slut. Musikern Laleh kliver upp på scen och sjunger en sång. Innan hon börjar säger hon: Hej, jag heter Laleh och jag är svensk också.
Ingen Fredrik Reinfeldt, ingen Håkan Juholt syns i faggorna. Deras relativt lågmälda och osynliga hållning till det som hänt och konsekvenserna av det är påtagliga i denna frånvaro. Istället kliver före detta statsministern Ingvar Carlsson upp, han som på något vis känns som den sista lämningen av den gamla socialdemokratin. Han tackar alla för att vi kommit och han tackar också justitieminister Beatrice Ask som ska tala senare, de två sörjde tillsammans i Oslo under minneshögtiden efter dådet.
– Mina vänner, låt er inte förledas. Terrorhandlingen i Norge var politisk, den var genomtänkt in i minsta detalj, djävulskt uttänkt för att krossa det mångkulturella samhället. Men vi får inte låta oss skrämmas. Vår tro på alla människors lika rättigheter är obändig. Vi måste benhårt försvara våra värderingar. Han har gjort oss illa men han har misstagit sig, vi viker inte en tum, säger Ingvar Carlsson och säger att vi måste visa att vi delar Norges sorg och att vi finns med i tanken när de återerövrar Utöya.
– Stå upp för AUF:s program och för det nederlag som mördaren förtjänar. Så hedrar ni bäst era kamrater.
– Det är viktigt att kalla det för vad det var, ett terrorangrepp mot unga socialdemokrater, människovärdet och demokratin, säger Seher Yilmaz, ordförande för LSU (paraplyorganisation för svenska ungdomsorganisationer). Hon menar att många av dem som samlats på Sergels torg idag säkert själva har engagerat sig och kanske deltagit i lägerverksamhet. Hon har gjort det, suttit vid lägerelden och känt att hon kan förändra världen, och hon kan tänka sig att liknande känslor fanns hos ungdomarna på Utöya:
– Vi är många här idag som är arga, ledsna och frustrerade, men låt det inte leda till uppgivenhet. Ta vara på ilskan, sorgen och frustrationen i ett konstruktivt engagemang. Vi ska organisera fler sommarläger och skapa ett samhälle där alla får möjlighet att brinna och tro på framtiden.
En svartklädd Mona Sahlin i sällskap med Beatrice Ask kommer upp på scen och tänder varsitt av de stora ljusen som står uppradade längst fram inramade av stora buketter med rosor på flankerna. Beatrice Ask inleder:
– Det är mycket värme och mycket kärlek här på Sergels torg idag och jag tror att vi behöver det. Vi tänder ljus för de döda och skadade i Norge. Den sorg och bestörtning som finns i Norge känner vi också här.
Hon talar liksom många andra den gångna veckan om angreppet på demokratin och de värderingar ”vi” står för. Hon talar om att minnas, om att lära av erfarenheterna och om värdet av en frimodighet i debatterna. Vi ska tro på och arbeta för framtiden och ta ansvar och agera när intolerans visar sig. Hon nämner inte att det var politiska mord. Och hon har ingen hälsning från sin chef i regeringen.
Mona Sahlin menar att terrorhandlingen i Norge visar att högerextremister och främlingsfientliga människor känner sig hotade:
– Och de har rätt. Jag håller med elvaåringen på Utöya som sade att nu får det vara nog. Rasism kan bara överleva om vi inte säger något, om vi inget gör. Vi måste ta den fighten överallt och då är händelserna på Utöya en påminnelse: Ta aldrig demokratin för given, slåss för den. Brinn hjärta, brinn!
Representanter för flera politiska ungdomsförbund ställer sig på rad på scenen och en och en uttrycker de respektfulla ord till minne av de mördade och tänder ett ljus. Först ut är Sara Skyttedal, första vice förbundsordförande för Kristdemokraternas ungdomsförbund, som vill hedra de liv som släcktes. Ung Vänsters ordförande, Stefan Lindborg, tänder ett ljus därför att kampen mot högerextremism och rasism måste fortsätta. Tobias Gillberg, vice ordförande i Centerns ungdomsförbund, lägger fokus på vikten av det fria ordet.
Starkast blir det när en representant för RFSL, en norrman, säger att han sörjer en han har mist, Oddvar som blev 21 år gammal. Vare sig det gäller svältande på Afrikas horn, dödade demonstranter i Syrien eller nedskjutna ungdomar på en norsk ö är det alltid lättare att få den sista bitens förståelse genom ett namn, ett ansikte.
Till sist tänder AUF:s systerorganisation SSU:s ordförande Jytte Guteland sitt ljus:
– Livet ska inte stanna för ett barn, livet ska inte stanna för en ungdom. Jag vill hedra AUF, vår tvillingsjäl. 500 SSU:are besökte Utöya redan för 50 år sedan berättade Ingvar Carlsson för mig nyss. För att hedra offren kommer SSU att ha en insamling för att bidra till att göra det möjligt att bygga upp Utöya igen.
Hon citerar Mandela: ”När vi låter vårt ljus lysa ger vi omedvetet andra möjligheten att göra detsamma.
– Ungdomarna på Utöya lät sitt ljus lysa, de hedrade människovärdet, avslutar hon och många runtomkring torkar sig i ögonen.
På lördagen är det ännu en manifestation i Stockholm. En mindre skara står under träden i Humlegården och försöker skydda sig mot den brännande solen medan Rättvisepartiet Socialisternas Bilbo Göransson talar om att det här inte bara är en fråga som rör dem som råkar gå på ett socialistiskt sommarläger, det berör alla och är en attack på de framgångar som arbetarrörelsen har vunnit genom 100 år:
– Den här terroristen är inte ensam i sitt hjärtlösa våld, inte ensam om dessa tankegångar. Vi måste protestera inte bara mot enskilda galningar utan mot det klimat som föder dem. De flesta möter rasismen på arbetsplatsen och i skolan.
Ordförande för Ung Vänster i Storstockholm, Tove Liljeholm, fortsätter på samma linje:
– Ingen verkar i ett vacuum. Varken de som verkar för demokrati eller de som verkar emot den. Vi lever i ett samhällsklimat där det har blivit okej att uttrycka sig rasistiskt. Idag talar man om att det här är en varningssignal, men varningssignalen kom för länge sen. Vårt svar måste vara att ännu starkare engagera oss mot rasism och främlingsfientlighet. Vi är många och vi vet också att tillsammans så är vi förbannat starka.
Daniel Wiklund från Syndikalisternas ungdomsförbund i Stockholm poängterade att det är en attack på arbetarrörelsen, från höger:
– Han tillhörde Fremskrittspartiet. Han läste inte Mein Kampf, han läste på Handelshögskolan. Liberalerna sanktionerade inte dådet men de bidrar till att skapa ett klimat där ett sådant attentat är möjligt. Skiljelinjen går rätt igenom samhället, mellan arbetarklassen och överklassen. Att inte tala om vad han stod för skulle vara dumt. Sörj, gråt, glöm aldrig. Att vara tyst och göra ingenting är inte längre ett alternativ.
Sissela Nordling Blanco, talesperson för Feministiskt Initiativ, vill utmana den falska självbilden av att Sverige är ett demokratiskt land som respekterar de mänskliga rättigheterna. Hennes familj flydde tillbaka till Chile under en period eftersom rasismen i Sverige var så våldsam, värst var lasermannen. Hon talar om rasistiska mord som politiska, till för att upprätthålla maktordningen, och om vikten av internationell solidaritet:
– Låt oss visa att vår sorg inte är begränsad till nationen.
Några dagar senare har 120 nya människor mördats i Syrien och bilder på barnen som svälter i Afrika gör ont i magen. Maktordningen i världen behöver rubbas och de demokratiska värdena omsättas i handling, inte bara uttalas som besvärjelser varje gång det pysande hatet exploderar.

Text och foto: Emma Lundström

Tyskland tar ut stegen

Den här veckan röstade det grekiska parlamentet om det nya nedskärningspaketet. Resultatet är inte känt vid Internationalens pressläggning. 28 miljarder euro ska skäras ner, efter en rad andra nedskärningar, en arbetslöshet som gått upp till officiellt 16 procent samt opinionsundersökningar som visar att 70-80 procent av befolkningen är mot nedskärningsplanen. Samtidigt startade en 48 timmars generalstrejk. Benny Åsman visar vad som händer i Europas ekonomier.

Man ska vara två för att dansa tango, sägs det. Men det är alltid ena partnern som för i dansen. Debatten i Sverige och resten av Europa om skuldkrisen i Grekland har nästan enbart handlat om Greklands ansvar för landets stora underskott och hotet mot euron som följd.
Även i ekonomins tangosteg krävs det partners och det är den starke som för i virvlarna. Men är det Grekland som för? Landets import av varor har i modern tid alltid varit större än exporten. Betalningen av mellanskillnaden har skett på två sätt – turism och utgivning av statsobligationer. Siffrorna talar sitt tydliga språk. År 2008 importerade landet varor till ett värde av 93,9 miljarder dollar och exporterade för 29,14 miljarder dollar och under krisåret sjönk importen till 61,5 miljarder och exporten till 18,64 miljarder dollar. Alltså minskade importen proportionellt lika mycket som exporten vilket visar att talet om att ”leva över sina tillgångar” är minst sagt överdrivet.
Det som däremot är överdrivet i den grekiska ekonomin är de rikas totala skattebefrielse. Där kan och bör Papandreou, EU, IMF och ECB hämta pengarna. I stället höjer den grekiska regeringen skatterna för arbetare som tjänar knappa tusen euro i månaden och skär ned på den sociala servicen i den offentliga sektorn. Däremot garanterar Papandreou att de militära utgifterna inte ska påverkas. Det gäller att hålla humöret uppe på Fogh Rasmussen.
I veckan presenterades en ekonomisk kalkyl som visade att om den skattefuskande borgarklassen tvingades acceptera skattesatser på bara hälften av vad som är norm i EU skulle statskassan fyllas med 112 miljarder euro årligen. Vips vore skuldkrisen ett minne blot. Men i stället talar Merkel, Sarkozy och Borg om att ”grekerna” ska ta sitt ansvar, dra åt svångremmen och skjuta ekonomin i sank så att de privata franska, schweiziska och tyska bankerna kan gå oskadda ur krisen.
Men tillbaka till tangon. Vem för i dansen? Finns det underskott så finns det överskott. Inom EU och inom hela Europa är det i första hand Tyskland som bröstar sig över stora exportframgångar. Men vad är grunden till det ”tyska undret”? Två grundläggande faktorer ligger bakom.
För det första har de tyska företagen med starkt stöd från regeringen pressat ned löneutvecklingen till närmast noll vilket lett till att konsumtionen stagnerat och i sin tur varuimporten strypts. Det hela började med sossen Schröders Agenda 2010 som till sin kärna handlade om att minska fackföreningarnas styrka och att driva ned lönernas andel av landets BNP. Det lyckades så bra att reallönerna stod i det närmaste still under hela perioden 2001-2010. Som resultat kunde lönekostnaderna per producerad enhet hållas tillbaka jämfört med alla andra ekonomier i eurozonen och konkurrenskraften för tyska varor kraftigt förbättras. Toppen, så ska en slipsten dras, jublar ekonomiska experter och borgerliga politiker.
Men då glömmer de medvetet bort att den ökade konkurrenskraften kräver marknader beredda att importera de tyska varorna. Här kommer resten av EU in, det vill säga de länder i unionen som har ett permanent underskott i handelsbalansen. Dit hör Grekland. Som tillsammans med alla andra underskottsländer gjort det tyska ”exportundret” möjligt. Usch, säger nu samma experter som jublade över Tysklands prestanda men klagar över den ”överdrivna” konsumtionen i länder med underskott i handelsbalansen. Men att under- och överskott bara är två sidor av samma sak förklarar de inte.
Inte heller går det att förklara det tyska överskottet i handelsbalansen med en allt större export till utomeuropeiska marknader. Under perioden 2000-2009 har andelen av exporten till resten av Europa legat still kring inte mindre än 75 procent av den totala exporten. Det är betydligt mer än den grekiska exportens beroende av Europa. Genom att satsa så hårt på varuexporten på bekostnad av den egna befolkningens konsumtion har den tyska kapitalismen och dess regering i Berlin kraftigt bidragit till den stora obalansen inom EU, massarbetslösheten och den kraschade konjunkturen. Europas största marknad, Tyskland, har inte konsumerat och därmed haft en stor del i ansvaret för att resten av EU:s ekonomier stagnerat.
Den tyska exportmodellen är helt enkelt inte hållbar. Eftersom tre fjärdedelar av exporten går till resten av Europa kan inte exporten till resten av världen kompensera den svaga konjunkturen inom Europa. Den stolte tangokavaljeren har trampat sina partners på tårna och ensam är inte ens Tyskland stark.
Det är dessa grundläggande strukturer inom den europeiska ekonomin som ska ses som bakgrund till den grekiska skuldkrisen som bara speglar de strukturella obalanser som råder mellan Europas länder. Att skylla dem på ”lata greker” är ett skamgrepp inte värt att bemötas och att som Anders Borg hävda att nu måste alla greker göra nya hål i svångremmen visar bara att han tillsammans med Merkel och Sarkozy sitter bekvämt i finanskapitalets knä.
När finanskrisen utlöstes hösten 2007 av de så kallade sub-primelånens krasch i USA hotades hela det internationella finanssystemet av de privata storbankernas svindlande affärer. Tusentals miljarder dollar av offentliga pengar hostades i en hast upp av världens regeringar och riksbanker för att rädda de privata kapitalägarnas egendom. Som ordspråket går visades det än en gång att vinsterna är privata och förlusterna det offentligas.
Det är grunden till att de samlade statsskulderna i Europa ökat explosionsartat de senaste tre åren. Staten tog över de privata bankernas skulder och vältrade över räkningen på skattebetalarna. Den snabba ökningen av Greklands statsskuld har samma orsak plus att den förvärrats av de rikas skatteflykt.
För det enda som är sant i den borgerliga hetskampanjen mot den grekiska befolkningen är omfattningen av de rikas skattefiffel. Men vem vet om det inte finns en sorts avundsjuk underton i kritiken mot de rika grekernas fiffighet. ”Tänk om vi också kunde slippa betala skatt” suckar säkert både en och två kapitalägare.
Inte heller är de grekiska kapitalägarna undantag bland i övrigt skattevilliga européer. En undersökning publicerad av den schweiziske ekonomen Gabriel Zuchman visar att cirka 5 000 miljarder dollar av de rikas pengar göms undan i skatteparadisen, varav en tredjedel av summan i hans hemland. Den stora huvuddelen av miljarderna ägs av européer enligt Zuchman. Det är pengar som inte ger ett öre i skatteinkomster för Europas stater. En beskattning på bara 10 procent skulle ge 500 miljarder, vilket i ett svep skulle kunna sopa undan Greklands, Portugals och Irlands samlade statsskulder.
.
Men för att vidta en sådan åtgärd kan man inte sitta i finansens knä och i första hand försvara de stora kapitalägarnas bankkonton. Den grekiska skuldkrisen är en politisk, inte en ekonomisk, kris inom EU, där de dominerande kapitalgrupperna i varje land sätter de egna intressena i första hand även om det kan kasta hela Europa in i en depression med miljontals offer.
För rent ekonomiskt är den grekiska statsskulden smulor i europeisk skala. Den utgör bara 4,2 procent av den samlade statsskulden inom eurozonen. Inte ens Greklands, Portugals och Irlands samlade statsskuld är ett finansiellt problem eftersom den utgör endast 8 procent av eurozonens statsskuld. Betydligt större belopp hittades snabbt och elegant när de privata kapitalägarnas bankkonton skulle räddas 2007-2008. Men nu gäller det att undsätta det offentliga och då är plötsligt kassan tom.
När Angela Merkel och Anders Borg med spelad indignation säger att nu har grekerna ställt till det och måste stå till svars för sina försummelser luktar det självgodhet. När tyska slaskmedia hetsar mot grekerna som otacksamma över alla ”gåvor” som Europa ger dem stinker det av latent nationalism i dess värsta form. Tidningsredaktörerna vet naturligtvis att ”gåvorna” är lån med höga räntor. Men sanningen är inte nyttig. Budskapet till den arbetande befolkningen i Tyskland är att de ska nöja sig med stagnerad välfärd, massarbetslöshet och snabbt ökad ojämlikhet i samhället, annars kan det gå som i Grekland.

Benny Åsman

Avglobalisering och alternativ globalisering

är två antagonistiska projekt.

.

Av: Geneviève Azam, Jacques Cossart, Thomas Coutrot, Jean-Marie Harribey, Michel Husson, Pierre Khalfa, Dominique Plihon, Catherine Samary et Aurélie Trouvé,

Översättning: Benny Åsman

.

Den globala krisens brutalitet och den nyliberala politikens totala misslyckande lockar fram bedrägliga förslag från många håll. Den nyliberala globaliseringen som vilar på kapitalets fria cirkulation och finansens dominans av världen har lett till katastrofer som i sin tur sedan slutet av 90-talet gett upphov till rörelser som media till att börja med betecknade som ”antiglobalister” och som rörelsen självt sedan döpte om till ”alternativ globalisering”

Den nyliga framväxten av temat « avglobalisering » riskerar däremot att kasta oss mer än ett årtionde bakåt i tiden. ”Avglobalisering” är både ett artificiellt och naivt begrepp.

Artificiellt därför att i botten på den globaliserade finansen ligger sociala krafters och nationella regeringars beslut att överallt ifrågasätta de sociala rättigheterna. Härskarna är inte utlänningar, fienden är inte de kinesiska arbetarna.

Naiv därför att svaret på krisen kräver mer ”globalisering” på vissa områden och mindre ”globalisering” på andra samtidigt som det krävs en radikal mutation av själva logiken i globaliseringen, över till en alternativ globalisering.

Å ena sidan måste naturligtvis kapital- och varuflödet minskas och de produktiva systemen omlokaliseras.

Av sociala skäl krävs det att konkurrensen mellan olika länders arbetare och bönder stoppas, att sätta värde på skilda kunskaper och sociala vanor, att föda världens befolkning och garantera självförsörjningen av föda.

Av ekologiska skäl krävs det att minska utsläppen av koldioxid, minska utplundringen av naturens resurser.

Av politiska motiv krävs det att hitta former för medborgerlig närdemokrati.

Men å andra sidan krävs det mer europeiskt och globalt samarbete på många gemensamma områden som skydd av ekosystemen, förvaltning och fördelning av sällsynta resurser som tillhör oss alla som vatten, mark, energi, föda, kunskap, teknik, läkemedel …, globalisering av sociala rättigheter genom att applicera Internationella Arbetsorganisationens konventioner…

Den arabiska revolutionen, dess ekon i Europa och på andra ställen visar på nytt behovet av en internationalisering av de sociala striderna som överallt strävar efter rättvisa och demokrati. Det är inte ”globaliseringen” vi förkastar utan den nyliberala kapitalistiska globaliseringen såsom den struktureras av de multinationella bolagens intressen, av ”marknaden” och av stormakterna.

Vi hävdar att det är tid att göra upp med den absurda idén enligt vilken extremhögern ställer de rätta frågorna om ”globaliseringen” men inte ger de rätta svaren. Extremhögern ger inte de rätta svaren för den ställer inte de rätta frågorna. En återgång till en huvudsakligen nationell reglering löser inget av de problem som ställs i dag

Den sociala krisen?

Den bestående massarbetslösheten, den generaliserade otryggheten, den ständiga försämringen av arbetsrätten, de sociala försäkringarna och den offentliga servicen i de utvecklade länderna kan inte utvecklingsländerna lastas för. Ansvaret för det ligger på den systematiska nedrustningspolitik som påbörjades i slutet av 70-talet då de härskande klasserna satte sig för att förbättra kapitalets avkastning.

Lönernas andel av bruttonationalprodukten rasade under 1980-talet, långt innan Kina blev världens verkstad. Man kan inte smula sönder dogmen om ”värdeskapande för aktieägarna” genom att börja med tulltariffer riktade mot Kina utan genom en omfördelning av rikedomarna inom och mellan länder. Ökad jämlikhet skapas på det internationella planet med ett upphävande av de fattiga ländernas skuldbörda och ett erkännande av de rika ländernas ekologiska skuld. På en europeisk nivå måste det ske genom en omfattande budgettransferering till de mindre utvecklade länderna på kontinenten och på nationell nivå via en skattereform som inrättar en maxiinkomst och en starkt progressiv skatteskala. En ”avglobalisering” löser inget av dessa problem.

Krisen i Europa ?

En del vänsterekonomer anser att lösningen ligger i ett avhopp från euron och devalveringar av den återinförda nationella valutan. En extremhöger som Nationalfronten gör villigt dessa förslag till sina inklusive det föreslagna scenariot och tidsschemat. Vi anser att dessa förslag enbart kan förvärra problemen, inte lösa dem.

En nationell valuta skyddar inte mot nyliberalismen, inte mot spekulationen och inte heller mot produktivismen. Har någon sett en brittisk regering sätta sig upp mot nyliberalismen för att den använder pundet?

Var franska francen, pundet eller liran ett skydd mot spekulativa attacker? Och kapitalismen som stödde sig på nationalstaten, skapade den inte en destruktiv konsumtionsmodell, plundrade den inte fattiga länder och skapade den inte Nords ekologiska skuld? Har franska riksbanken, som inte ger förskott till finansdepartementet sedan 1973, en mer socialt motiverad politik än den Europeiska Centralbanken?  Speciellt i en tid av så djup kris som vår vänder ensidiga nationella lösningar definitivt ryggen till ett samarbete över gränserna.

En ensidig devalvering triggar bara fram mothugg och ett värre ekonomiskt krig mellan Europas länder. Det i ett ögonblick då motståndet samlas och folkliga initiativ visar på behovet av nödvändiga och kraftiga europeiska beslut om finansiering av forskningen, utbildningen, hälsovården, omfattande infrastruktur för offentliga transporter och förvandling av energisektorn…

”Avglobaliseringens” anhängare presenterar en devalvering som en förutsättning för en återindustrialisering. Men ett verkligt projekt för befrielse kan inte nöja sig med att återindustrialisera utan att se till innehållet i de industriella satsningarna, att de passar in i en helhetsmodell för en alternativ utveckling.

Det är omöjligt att återgå till efterkrigstidens kapitalism. Den byggde på en mycket hög, i dag ouppnåelig, produktivitetsutveckling och en utplundring av naturens icke förnyelsebara resurser speciellt i den tredje världen.

Vi tror inte att en reträtt inom nationsgränserna löser demokratins kris eftersom den är grundligt rotad i den mekanism som avskiljer medborgarna från de beslut som berör dem, inklusive på nationell nivå. Demokratin måste byggas överallt där makten finns att fatta beslut över vår existens, det vill säga från det lokala till det globala, även om den nationella nivån naturligtvis behåller sin betydelse.

Om det är brådskande att ”revolutionera” Europa ska vi börja med grunden: attackera kapitalets makt och begränsa dess rörelsefrihet, och omskapa skattesystemet, den offentliga servicen, det sociala skyddsnätet, och skapa värdiga arbeten genom att angripa produktivismen i alla dess former.

De sociala rörelser mot åtstramningen som växer fram i Europa kan bli viktiga instrument i en verklig samhällsomvandling. För en regering som vill bryta med nyliberalismen och bryta med de europeiska avtalen och eventuellt hota med att hoppa av euron blir det då nödvändigt att göra det i samförstånd med andra befolkningar och sociala rörelser. Det skulle på inget vis ha samma innebörd som den nationella reträtt som gömmer sig bakom begreppet ”avglobalisering”.

Vi vill slå larm därför att åtstramningspolitiken förvärrar krisen och leder våra samhällen allt närmare en explosion –i dag Grekland, Portugal, Spanien, Irland och i morgon Belgien, Italien och Frankrike. Det är i tider av extrem spänning i samhället som den bruna politiken banar sig väg bakom olika förklädnader.

Ett valuta- och handelskrig skulle förvärra konkurrensen mellan alla stater och förstöra det solidaritetsideal som alla progressiva måste hålla uppe. Vem vågar föreslå en ”avglobalisering” och en nationell prioritet för deltagarna i ett internationellt socialt forum eller till ungdomarna som kämpar på Tahrirtorget eller Puerta del Sol? Tvärtom kan det nödvändiga nationella demokratiska självstyret endast uppnås via bygget av en social rörelse i Europa och internationellt. Det är enda vägen framåt för att undvika att de sociala konflikterna kidnappas av nationella rivaliteter och en logik av ”vi och de”.

.

Grekland, Portugal, Spanien och Irland i kris – Är det en lösning att lämna euron?

Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt skriver i en debattartikel i GP att de skuldtyngda länderna i EU bör tillåtas skriva av sina skulder och lämna euron.

– Vi tror att det är oklokt att vänta till dess krisen blir än mer akut och vi riskerar politiska och ekonomiska sammanbrott. Skuldavskrivningar och att krisländerna ges en möjlighet att lämna euron skulle ge dem en möjlighet att återhämta sig ekonomiskt, skriver de båda i sitt inlägg.
Deras utgångspunkt är att de arbetande i samhället inte ska betala den kris som orsakats av bankers och andra finansinstituts spekulation och ohejdade profitjakt. Det är också min utgångspunkt.
Frågan som därför måste besvaras är följande: blir skuldsaneringen mindre smärtsam för den arbetande befolkningen om landet ifråga hoppar av euron?
Till att börja med kan vi se vad som sker i länder inom EU som inte har euron som valuta. Storbritannien använder inte euron. Ingen kan dock påstå att de arbetande i landet klarat sig bättre undan krisens följder än i euroländerna. Tvärtom. David Camerons regering för kanske den mest brutala ”saneringspolitiken” inom hela EU.
Om befolkningen drabbas hårt eller inte av krispolitiken har inte mycket att göra med vilken valuta landet ifråga använder, men desto mer hur hårt de härskande kan gå fram utan att stöta på alltför stort motstånd från politikens offer.
Andersson och Sjöstedt förklarar inte varför det skulle vara lättare för exempelvis Grekland att sanera statsskulden om man hoppade av euron. De bara säger att det är så.
Men är det verkligen så? Jag vill påstå att motsatsen är mer sann. Vad skulle hända om Grekland hoppade av euron och återinförde drachmen? Syftet med ett avhopp vore naturligtvis att devalvera sig ur krisen genom att öka de egna produkternas konkurrenskraft på världsmarknaden. En sådan politik har dock ingen chans att lyckas om alla grannar för samma politik.
Chansen att ”rikare” länder skulle sitta still i båten och låta exempelvis Grekland, Portugal, Spanien och Irland devalvera sig ur krisen på bekostnad av Tysklands, Frankrikes och andra länders marknadsandelar är illusorisk. Varifrån skulle den ”solidariteten” helt plötsligt komma? Redan nu klarar ju de 27 inte av att samarbeta i de mest elementära frågor. Ja, det är inte riktigt sant. De är ju helt eniga i att det är de arbetande som ska betala den kris som nyliberalismen skapat.
Idén att hoppa av euron förbiser dessutom en liten ”detalj”. Devalveringar leder till att statsskulden som är noterad i utländska valutor, som euro och dollar, automatiskt ökar i samma omfattning som valutan skrivs ned.
Ändå vore det kanske inte den allvarligaste effekten. För om drachmen återinfördes i Grekland och devalverades i syfte att stimulera exporten skulle den internationella finansmarknaden kasta sig över Greklands valuta i en spekulationsvåg utan like och driva upp den ränta Grekland skulle få betala för nya lån på den internationella finansmarknaden till astronomiska höjder.
För att undvika det måste i så fall regeringen i Aten förstatliga alla banker i landet, stoppa all kapitalflykt och göra drachmen imun mot spekulationen genom att göra den icke konvertibel. Finns det någon utsikt för att den nuvarande ”socialistiska” regeringen skulle slå in på den linjen? Svaret är givet – absolut ingen.
I dag försöker i stället den grekiska regeringen tvinga befolkningen att betala krisen. Det kommer den att göra även i morgon oavsett om landet använder euron eller en ny drachm. Det är visserligen sant som Andersson/Sjöstedt skriver att en och samma valuta i länder med olika tillväxttakt och produktivitet skapar ekonomiska problem för de svagaste ekonomierna i unionen. Men att hoppa av från euron och devalvera sig ur krisen med nationella valutor är ingen progressiv lösning för de arbetande som drabbas hårdast av den djupa finanskrisen. De kommer i värsta fall att få betala dubbelt upp för ”saneringen” av statsfinanserna.

Benny Åsman

Skräckbilderna om framtiden hade inget att göra med verkligheten – ATP fungerade utmärkt