Tio månader efter Ben Ali tar revolutionen ett nytt steg

I morgon söndag 23 oktober hålls det första fria valet i Tunisiens historia. Det är en frukt av revolutionens seger den 14 januari då despoten Ben Ali jagades på flykten av ett folk i uppror.

Med diktatorns flykt föddes många förhoppningar om ett nytt Tunisien. Ungdomen och landsbygdens folk segrade trots diktaturens försök att stoppa dem med brutalt dödligt våld. Framtiden lovade ett nytt liv. I dag tio månader sedan är det många förhoppningar som inte infriats och risken att de aldrig infrias finns.

Men nu ska det hållas val till en Konstituerande församling med uppgift att skriva och anta en ny grundlag. Den som finns var skräddarsydd för Ben Ali. Liksom i Spanien efter Francos fall och liksom i dagens Egypten finns det en uppsjö av partier, koalitioner och individer som ställer upp i valen. De ska slåss om 217 platser i den nya församlingen. Det är nästan elva tusen namn på de 1 750 vallistorna som cirkulerar. Ett stort antal partier presenterar sammanlagt 790 listor, 79 av listorna står partikoalitioner för och 701 av listorna representerar individuella kandidater till en lagstiftande post.

Allt är i sin tur uppdelat i 27 valdistrikt plus 6 valkretsar i utlandet. I Frankrike finns närmare en halv miljon tunisier. De är en del av de sammanlagt sju miljoner medborgare som har rösträtt i morgondagens historiska val. En mycket omskriven aspekt på valsystemet är att absolut paritet råder mellan män och kvinnor på röstsedlarna. Alla listor måste bestå av varannan man varannan kvinna. Det innebär att det finns lite över fem tusen kvinnor på valbar plats i valet. Det innebär inte att det kommer att bli hälften kvinnor i den konstituerande församlingen. För vallagen preciserar inte hur första namnet på valsedlarna ska utses. Därför är det bara 5 procent av de existerande 1 750 listorna som har en kvinna på första plats vilket antagligen speglar kvinnornas andel i den kommande församlingen.

Det är dock inte mycket av människornas vardagsliv som ändrats sedan de omtumlande dagarna i januari. Ett vykort över Tunisien ”före och efter” är förvillande lika. Det visar ett smalt välmående band utefter landets kustremsa med hotell efter hotell, villaområden för de rika, inhemska och framför allt utländska företag som under Ben Ali stod för 70 procent av landets industriproduktion. Innanför den vackra kusten finns det mest bara misär. Inget har blivit bättre materiellt sett för den stora majoriteten av befolkningen. Tvärtom har arbetslösheten ökat och dyrtiden skjutit en stor del av befolkningen ner under fattigdomsstrecket som beräknas ligga kring 200-250 euro i månadsinkomst.

-Bakom de blänkande fasaderna finns analfabetism, två miljoner personer under fattigdomsstrecket, byar utan el och vatten, en nation där avloppen svämmar över när det regnar, skriver Le Mondes reporter på plats två dagar innan valet.

-De två presidenterna Habib Bourguiba och Ben Ali såg enbart till kuststädernas utveckling och lämnade resten av landet i träda, fortsätter Le Mondes reporter.

Ändå har mycket ändras och ingen som deltog i revolutionen vill vrida klockan tillbaka. Frihet att säga vad man tycker är en lika stor skatt för en fattig tunisier i Sidi Bouzid som för Svensson på Söder. Samtidigt är det uppenbart att om inte revolutionen uppfyller vad den lovat då kommer vinden att vända och all sorts demagoger riskera att vinna gehör.

Det var de fattiga och de unga arbetslösa som gjorde revolution och som jagade diktatorn på flykt. Men det spontana upproret skapade inte en ny makt som svarade mot revolutionens krav. Den hastigt bildade övergångsregeringen innehöll till sin huvuddel representanter för den härskande eliten och dess viktigaste uppgift att rädda vad som räddas kunde av etablissemangets plats. Även om den omedelbart tvingades till eftergifter, som att göra sig av med de mest hatade representanterna för Ben Ali och hans parti RCD, förblev makten kvar i händerna på de som vill begränsa revolutionen till formellt borgerligt demokratiska förändringar utan att ta tag i den sociala situationen för majoriteten av landets arbetande befolkning. Under de tio månader som gått efter Ben Alis fall har övergångsregeringen stått för en sorts mjuk kontrarevolution, där gamla höjdare i RCD kommit tillbaka köksvägen sedan RCD förbjöds.

Sihem Bensedrine, den kvinnliga chefen för den fria radiostationen Kalima pekar på fyra områden där övergångsregeringen släpat fötterna för att skydda den gamla regimens anhängare.

-Arkiv med information om diktaturens missdåd och korruption har inte släppts och delar av arkiven har också förstörts. En polischef som avslöjade fifflet med arkiven åtalades till och med men har nu släpptes efter fyra månaders fångenskap.

-En reform på djupet av rättsväsendet har lyst med sin frånvaro. Det gamla teamet i Justitiedepartementet sitter kvar och skyddar diktaturens nomenklatura. Bara de värsta typerna har avskedats. Samtidigt har inget hänt med processerna mot de ansvariga för de över 300 som dödades av regimens säkerhetsstyrkor och väpnade gangsters.

-Reformen av polisväsendet som tog fart omedelbart efter revolutionen har helt stannat av. Den nya ministern som ansvarar för reformarbetet har låtit arbetet helt stoppa upp.

-Reformen av media har också stannat av. Den gamla regimens lobby har lyckats bevara kontrollen över de flesta tevestationer och tidningar. Valet täcks därför huvudsakligen av media som manar till försoning, moderation och andra eufemismer för skydd av den härskande klassens intressen och makt.

Så hur går det i morgon? Vem vinner? Med det proportionella valsystem som införts kan inget parti eller koalition ensamt vinna en majoritet i den konstituerande församlingen. Störst av alla blir utan tvekan det islamska partiet Ennahda som leds av Rachid Ghannouchi som levde i landsflykt i London under Ben Ali. De vinner därför att de finns organiserade på landsbygden där revolutionens folk finns och därför att de oftast är de enda som reser deras problem. Många kommer att välja Ennahda därför att de förföljdes extremt hårt under diktaturen och som alternativ till partiet finns det mest helt okända och oprövade krafter.

Men vad står Ennahda för? Plattityder om emirat, sharialagar och religiös diktatur saknas inte i europeiska media vilket mest speglar den islamofobi som slagit rot i alltför många läger. Om Ennahda ska jämföras med någon politisk strömning blir det Erdogans islamska regeringsparti i Turkiet som ligger närmast.

Här på bloggen har vi naturligtvis inga sympatier för religiösa strömningar som blandar sig i politiken eller som vill blanda in religionen i politiken, vare sig om det gäller muslimska partier eller svenska kristdemokrater. Men nu finns de och så länge de förespråkar demokratiska fri- och rättigheter för alla och arbetande människor sluter upp bakom deras program ska de naturligtvis respekteras och garanteras deltagande i den poltiska processen. Erfarenheten av vad som hände när den algeriska militären konfiskerade islamisternas valseger förskräcker än i dag stora delar av Algeriets medborgare. Mycket av den fundamentalistiska terrorism som utvecklats hade aldrig sett dagens ljus om det algeriska folkets val hade respekterats.

I tal och skrift jämför sig också Rachid Ghannouchi med Erdogan och säger sig stå för en demokratisk statsform med islam som statsreligion. För vissa är det redan ett rött skynke. Men det beror på vad det döljer. I Sverige var protestantismen statsreligion till för inte så länge sedan och i katolska länder är den det fortfarande. Frågan är vad partiet Ennahda menar?

I ett öppet brev publicerat i den brittiska tidningen The Guardian skriver Rachid Ghannouchi att religionen ska vara en privatsak.

-Vi har länge förespråkat demokratin i huvudfåran inom politisk islam, vilket vi tror är bästa skyddet mot orättvisor och översitteri.

-Fredliga maktskiften via val, respekt för folkviljan, beskydd av kvinnans rättigheter, rättsväsendets självständighet, frihet för press och media och skydd av minoriteters rättigheter står inte i motsättning till islam, skriver Ghannouchi.

I samma text står det också klart att hans parti inte har något alternativ till den kapitalistiska ekonomin och inte ens till den förhärskande nyliberalismen.

-Vi förespråkar ett ekonomiskt system som uppmuntrar privat företagande och initiativ och som stimulerar investeringar… Vi vill göra vårt land till ett vibrerande och attraktivt ekonomiskt centra för inhemska och utländska investeringar, skriver han och lämnar inget tvivel om vilket system Ennahda står för.

Menar Ennahda allvar och kan man ta Ghannouchi på orden eller gömmer han en islamistisk agenda i skjortärmen som vissa menar? Det är inte möjligt att vara helt säker på den saken. Men allt tyder på att han är en tunisisk Erdogan. Vad som definitivt lägger hinder i vägen för en islamsk fundamentalism inom överskådlig framtid efter valet är att den bas som väljer att stödja Ennahda väntar sig reella sociala förändringar och inte nya religiösa förhållningsregler och moralkakor.

Så här säger en ledare för det socialistiska partiet Ettakol:

-Folk kommer att rösta på dem därför att de är besvikna. De rika har blivit rikare och de fattiga ännu fattigare… Ennahda pratar inte om religion, de talar om klassfrågor.

Den socialistiska vänster som finns och de sekulära borgerliga partierna kommer inte att vinna valet. Men den politiska terrängen efter diktaturens fall är öppen och fri. De som gjorde revolution förväntar sig verkliga förändringar till det bättre. De som går segrande ur morgondagens val kan inte bortse från de förväntningar som finns på dem.

Kildén & Åsman.

Demonstranterna på Wall Street bär. –Vi är 99%

Det står det att läsa på många plakat som demonstranterna på Wall Street bär. –Vi är 99% , riktar blickarna mot de enorma orättvisor och inkomstskillnader som råder i USA.

Om vi är 99% vilka är då den procent som blir över, eller som sitter överst kan man säga? När rörelsen kräver ett mer rättvist och jämlikt samhälle svarar de som representerar 1% att ”massan” hotar med klasskrig. Nu tänker de inte på barrikader, miliser och hårda strider. Nej det krig de säger hotar består av en liten skattehöjning för den översta procenten på inkomststegen.

För att tala konkreta fakta går det att vända sig till den utmärkta tankesmedjan Economic Policy Institute, som arbetar intimt med den amerikanska fackföreningsrörelsen. Bilden som EPI ger talar för sig själv och besvarar vem som för krig mot vem.

För att tillhöra topprocenten av de amerikanska hushållen krävdes 2010 en inkomst på minst 516 633 dollar per år. Då räknas löner, transfereringar och inkomst av kapital in. Tänka sig att även den rikaste procenten känt av krisen. För 2007 krävdes det 646 195 dollar för att kvala in i enprocentsligan. Börsen har ju rasat sedan dess. Men med en halv miljon dollar om året, eller cirka 3,5 miljoner kronor, lider de nog ingen nöd.

Däremot ser det mörkare ut för stora delar av de 99 procent som inte når upp i toppligan. För de 60 procent i botten, alltså mer än halva befolkningen, gäller att de tjänar högst 33 870 dollar per år, cirka 230 000 kronor per hushåll, knappt 20 000 kronor i månaden innan skatt.

För de 20 procenten i botten ligger inkomsten under 16 961 dollar per år eller cirka 78 000 kronor, knappa 7 000 kronor i månaden.

Tillhör man däremot topprocenten och dessutom bor i New York då ligger genomsnittsinkomsten på 3,7 miljoner dollar per år. Visserligen kostar det att bo i finansborgen men det går ändå ingen nöd på de som räds klasskriget.

Nu speglar ju den årliga inkomsten inte hela situationen. Hushållens samlade tillgångar har minst lika stor roll i hur ojämlikheten i samhället ser ut. För 1%-gruppen är det inga problem. Deras genomsnittliga förmögenhet är 14 miljoner dollar. Innan finanskrisens början 2007 var siffran 19 miljoner dollar. Ska vi kanske fälla en tår?

Nej, tårarna sparar vi till de 20 procenten i botten. Deras genomsnittliga tillgång 2009 var negativ, minus 27 200 dollar i nettoskulder, upp från minus 13 800 dollar två år innan. Två års finanskris visar vilka som drabbats hårdast.

För de 80 procenten i botten var genomsnittsförmögenheten 62 900 dollar. Det innebär att topprocenten äger 225 gånger större tillgångar, vilket är upp från 125 gånger 1962. Så gick det när finanshajarna gavs fritt spelrum. De behövde bara ett par decennier på sig för att skapa lika stora samhällsklyftor som de som rådde 1928. Ska vi ta det som ett varningstecken för vad som komma skall?

Kildén & Åsman.

I dag minns vi också militärkuppen i Chile 11 september 1973

Inte bara i dagar utan i veckor har media i Sverige och i Värstvärlden i stort dränkt våra sinnen med ett ursinnigt flöde av bilder och berättelser om 11 september 2011. Få har undgått denna ”minnesjournalistik”. För att få lite ro i sinnet har jag flera gånger flytt till radions P2 och olika program med klassisk musik. Men även i program som Aurora, Klassisk förmiddag eller SR Klassiskt har det varit en ständig ström av toner som associerat till detta politiska vansinnesdåd från det reaktionära, borgerliga Al Quaida.

Ibland kan jag uppfatta denna flodvåg som en medial konspiration för att så snabbt som möjligt sudda bort minnet av Anders Breiviks massmord i Norge den 22 juli. En tragedi, ett politiskt angrepp på den norska arbetarrörelsen, som i förhållande till broderlandets befolkning hade större numerär betydelse än dåden i USA för tio år sedan. Det underliggande budskap som smugglas in i våra hjärnor skulle då vara: Är det ändå inte muslimer som är den stora faran? Eller är den mediala flodvågen ett försök att återskapa människors rädsla och rop på hämnd i kölvattnet efter terroristattackerna i USA? Krigspresidenten Bush ska få upprättelse med sin cowboyretorik?

Men så är det naturligtvis inte. Det går att hitta en del klokskap mitt i allt medialt svall. Bland annat i internationalens ledare denna vecka. Men underströmmen i det brusande flödet har uppenbart som effekt att Al Quaida åter ska ses som det övergripande hotet i Värstvärlden. I våra sinnen ska vi fås att glömma storkapitalets och finansvärldens förstörelse av våra ekonomier. Liksom den arabiska revolution, som i sin kamp för frihet, har förvisat den mest extrema islamismen till åskådarplats.

Denna dag, den 11 september, minns jag självklart för vad som hände för tio år sedan. Detta har på olika sätt satt sin prägel på oss alla. Men jag och många i min generation har starkare minnen från den 11 september 1973. Eller snarare från den 12 september när nyheterna om kuppen mot Salvador Allende och hans regim i Chile samt militärens blodiga framfart mot all opposition i landet nådde fram till oss i Sverige.

Det sägs att alla kommer ihåg var vi var den 11 september 2011. Visst. Jag var på en parkeringsplats utanför Volvo Lastvagnar i Tuve och hade precis startat bilen – och satt på radion – för att åka hem. Resten av dagen och natten satt jag framför vår TV, ofta med telefonen i hand, och försökte att få ordning på de ofattbara scenerier som rullade i rutan.

Men jag minns också den 12 september 1973. Jag och många kamrater hade samlats på Mullvaden/Internationalens redaktion i Stockholm. Vi hade veckan innan gett ut en tidning där vi med stora rubriker varnade för kuppen. USA och den chilenska militären hade vecka för vecka dragit åt tumskruvarna allt hårdare. Chile skulle inte bli ett nytt Kuba, det var deras ledord. Nu var vi livrädda för att våra vänner och kamrater i Chile hade dödats. Henrik Janbell, Wolrad Bode, Hugo Blanco och många fler. Hade de klarat sig? Arresterats? Torterats?

Alla mina närmaste överlevde. Efter svår dramatik. Tusentals andra mördades. Enligt tillgängliga rapporter torterades omkring 30 000 människor. Siffror som i förhållande till Chiles befolkning vida överstiger den ”nationella smärtan” i en jämförelse med USA 2011.

I dag – den 11 september – minns jag alltså inte bara offren för Al Quaidas terrordåd. För mig som för många andra är det också en dag när vi hedrar minnet av alla dem som föll offer för den USA- inspirerade militärkuppen i Chile för 38 år sedan

Visst hade det varit klädsamt om alla minnesprogram i tidningar, i radion och på TV också hade bjudit åtminstone på några inslag från denna sorgedag för vanliga chilenare i stort och världens arbetarrörelse i övrigt.

Då hade de också fått åtminstone en delförklaring till varför människor i så många länder utanför Värstvärlden inte bryr sig, eller till och med gläds, över dåden i USA

Kildén & Åsman

Generalstrejk mot nedskärningar i Italien

Italiens största fackliga landsorganisation CGIL har nu utlyst en generalstrejk till den 6 september mot det nedskärningspaket på 46 miljarder euro, som regeringen Berlusconi planerar för att ”lugna marknaden” i skuldkrisens spår.

Den landsomfattande generalstrejken och protestmöten över hela landet utlyses för att manifestera opinionen mot de ”missriktade och orättfärdiga” åtgärder som drevs igenom av Berlusconiregeringen tidigare i augusti.
CGIL avvisar fullständigt nedskärningspaketet som enligt organisationens ledning skulle ”döma Italien till recession och socialt sönderfall” om de genomförs.
Nedskärningarna innefattar åtgärder för att lättare kunna avskeda arbetare och höjning av pensionsåldern. CGIL kritiserar att däremot inga förslag på ”värnskatt” för välbärgade eller verkliga åtgärder för att klämma åt de rika som smiter undan skatten finns med.
Omkring fyra av de 20 miljarder euro i nedskärningar som budgeterats för 2012 samt 12 miljarder av de närmare 26 som beslutats för 2013 måste fortfarande formellt beslutas av parlamentet som kommer att debattera frågan i september.
Nedskärningspaketet har mötts av kritik från den politiska oppositionen och till och med från delar av Berlusconis egen regering. Åtgärderna kommer ovanpå det tidigare åtstramningspaket på 48 miljarder euro som lades fram i juli och som då motiverades med att regeringen ville reparera landets dåliga statsfinanser.
Italiens enorma statsskuld på 1,9 biljoner euro uppgår till 120 procent av bruttonationalprodukten, vilket enbart överträffas av Grekland inom eurozonen.
Farhågor om att Italien och Spanien, eurozonens tredje och fjärde största ekonomier, skulle kunna bli de nästa offren för zonens skuldkris har bidragit till den senaste tidens turbulens på de globala finansmarknaderna.

Björn Rönnblad

Peru gick åt vänster – men vilken vänster?

Efter en hård valkampanj stod det klart att Ollanta Humala, vänsterkandidaten, blir Perus näste president. Keiko Fujimori på yttersta högerkanten förlorade med någon procent. Och det var knappast det förväntade resultatet i den andra valomgången av presidentvalet.

De peruanska väljarna stod inför ett svårt val.
Keiko Fujimori som ledde i mätningarna ganska länge uppfattades som sin fars förlängda arm i peruansk politik. Alberto Fujimori, dömd till 25 års fängelse för bland annat politiska mord, kidnappning och korruption, var tidigare president. Dotterns kandidatur skrämde upp till och med många konservativa politiker och kulturpersonligheter som startade en form av motståndsrörelse.
Nyligen undertecknade 40 peruanska författare, ledda av nobelpristagaren Mario Vargas Llosa och Alfredo Bryce, ett manifest ”Mot återkomsten av Fujimori – för demokratin”, berättar latinamerika.nu och skriver också:
”Till exempel erkände Jorge Trelles, Fujimoris talesman och tidigare kongressledamot, brott mot mänskligheten genom att i en tv-intervju hävda att ”vi dödade mindre, mindre än de två regeringar som föregick oss”, vilket ledde till omedelbar uteslutning från partiet.”

Okänt kort
Ollanta Humala, den andra kandidaten, är en svårgripbar person. Han ställde upp i förra presidentvalet, då med betydligt starkare vänsterframtoning, och förlorade mot Alan García i andra omgången. Han sa då glatt i en intervju:
– Jag har bara varit med i politiken i åtta månader.
Humala är alltså ett tämligen okänt kort i politiken. Innan han klev fram som presidentkandidat i förra valet var han närmast känd för att ha lett ett kortvarigt militärt uppror år 2000. Han kallas ibland för vänsternationalisten. Förra valet fick han stöd av Venezuelas Hugo Chávez, vilket gav honom problem i det ärkereaktionära Peru.
I denna valkampanj har han i stället sökt stöd hos valstrateger från brasilianska PT och gått in för en mer socialdemokratisk framtoning.
Segrare blev alltså inte som de flesta trodde Keiko Fujimori, med stöd från storstaden, överklassen, storföretagen och media, utan den före detta militären Ollanta Humala som utan någon bred rörelse bakom sig och bara några år i politiken lyckades få med sig de fattigaste väljarna i Anderna och Amazonas.
51,6 procent av rösterna gick till Humala, och då dök Limabörsen med dryga tolv procent, det största fallet i börsens historia.
Valkampanjen markerades av en bred mediekampanj mot Humala, vilket betyder att de stora tidningarna efter valet uttrycker sig ytterst balanserat och försiktigt. Men kampanjen var sådan att Mario Vargas Llosa, som absolut inte älskar vänstern, men slogs ut i presidentvalet 1990 av Alberto Fujimori, skrev ett öppet brev till El Comercio att han drog tillbaka den spalt han brukade skriva i tidningen – den hade urartat till en arena för lögner och manipulationer inför presidentvalet.

TV-debatt
En vecka före valet låg Keiko Fujimori något före. En enda TV-debatt mellan kandidaterna genomfördes inför den andra valomgången.
Där påminde Humala väljarna om de 300 000 kvinnor som tvångssteriliserades under Alberto Fujimoris tid i slutet av 90-talet. Det anses att detta var början till nedgången för Fujimori.
Enligt en färsk rapport från Världsbanken har Peru den högsta tillväxten i Latinamerika, och är samtidigt ett av de mest ojämlika länderna i världen. Landet kallas Latinamerikas tiger. Byggboomen är uppenbar. Förra året låg tillväxten på 9 procent. De senaste åren har den legat mellan 5 och 7 procent i snitt. Det beror främst på gruvindustrin som står för mer än 60 procent av Perus export.

Fattigdom
Enligt officiell statistik är en tredjedel av Perus 29 miljoner fattiga. En femtedel av barnen är undernärda. Tillväxten har inte satt några spår hos den fattiga delen av befolkningen och ojämlikheten ligger kvar på samma nivå som tidigare.
En mer jämlik fördelning av rikedomarna var grundlinjen i Humalas kampanj, och även om en stor del av hans vänsterprogram har försvunnit på vägen tycks han stå kvar vid den linjen. I den första valomgången i april vann han i 19 av Perus 24 regioner.
Nu står Humala inför problemet att han lovat att respektera Perus ekonomiska modell – en stenhård nyliberalism – och frihandelsavtalen, samtidigt som han lovat att beskatta gruvföretagen hårdare för att få pengar att bekämpa fattigdomen.
Efter valsegern sa han:
– Vi vill installera en regering i nationell enighet.
Humala övertar presidentposten 28 juli, men har ingen egen majoritet i kongressen. Troligen väntar förhandlingar med övriga partier, framför allt med de så kallade centerkandidater som slogs ut i första valomgången. Tidigare presidenten Alejandro Toledo har till exempel uttalat stöd till Humala.
Till den brittiska tidningen Guardian sa Bill Richardson, före detta guvernör i New Mexico och valobservatör i Lima:
– Han är en nationalist och en gåta med föränderliga åsikter och ett drag av pragmatism. Jag tror att han kan lära sig och att affärsvärlden bör ge honom en chans.

Gunvor Karlström

Varför vill västimperialismen ha bort Gaddafi från makten?

I det av USA anförda så kallade kriget mot terrorismen har Libyens ledare Muammar Gaddafi spelat en nyckelroll som nyttig uppgiftslämnare, och överhuvudtaget har Libyen under senare år anpassat sig till den rådande globala ekonomin. Men varför vill då idag USA och västvärlden röja sin tidigare bundsförvant ur vägen?
Första september 1969 vändes historiens blad i Libyen. En grupp unga officerare under ledning av Muammar Gaddafi störtade den västvänlige kung Idris regim. Förebilden var grannlandet Egypten och Gamal Abdel Nassers arabnationalistiska styre.
Gaddafi hamnade snart i konflikt med USA och de övriga västliga stormakterna när han stängde de amerikanska och brittiska militärbaserna samt nationaliserade utländska företag. Libyen orienterade sig mot östblocket, gjorde stora vapeninköp från Sovjet och kom att stödja en mängd motståndsrörelser av skilda kulörer över hela världen.
Under Ronald Reagans tid som president bottenfrystes relationen mellan USA och Libyen. År 1986 bombade USA landet, och man kom att tilldela Gaddafi epitet ”Mellanösterns galna hund”.
När vi går två decennier framåt i tiden har dock historien ännu en gång vänt blad. Utländska företag är återigen välkomna i Libyen och landet är i full färd med att privatisera statliga företag. Libyen gör stora vapeninköp från bland annat Storbritannien och är USA ytterst behjälpligt i det så kallade kriget mot terrorismen. Under George W Bushs tid i Vita huset kom Gaddafi att förvandlas från en ”galen hund” till en för USA viktig samarbetspartner.
Tillbaka till dags dato och efter att ha fått ett folkligt uppror på halsen har Gaddafi återigen hamnat i motsatsställning till västimperialismen, och Libyen bombas på nytt. Hur förklarar vi det?
Under inledningen av det libyska upproret – i februari – var det signaler av tvehågsenhet som kom över läpparna på västvärldens politiska ledare. Signifikativt i det sammanhanget är Carl Bildts ord att ”vi kan inte ta ställning för endera parten”.
Självklart var dock västimperialismen orolig för det instabila läget i Libyen. Med sina stora oljerikedomar är landet av strategisk vikt för imperialismen. Även om inte Libyen står för mer än två procent av det årliga globala oljeuttaget, och Saudiarabien snabbt gått in och ersatt det nu rådande produktionsbortfallet, beräknas landet härbärgera 3,5 procent av världens samlade oljereserver (Afrikas största och nionde störst i världen) Därtill är den libyska oljan lågsvavlig och av hög kvalité. I en tid av sinande tillgångar – det internationella energiorganet IEA uppskattar att peaken (kulmen) för utvinningen av de globala oljeresurserna nåddes redan 2006 – blir också striden om vem som ska lägga rabarber på de kvarvarande dropparna än hårdare.
Västimperialismen togs på sängen av motståndsstyrkornas frammarsch under krigets första tid. Det verkade som om Gaddafiregimens dagar var räknade och nu gällde det för den att få så stort inflytande som möjligt i ett framtida förändrat Libyen. Trots Gaddafis under senare år goda förbindelser med västimperialismen var det nog ändå många här som såg det som en fördel att få honom röjd ur vägen nu när chansen verkade finnas.
Med sin oberäknelighet och självsvåld kan han, precis som Saddam Hussein, knappast – till skillnad mot regimerna i Israel och Saudiarabien – ses som något stabilt brohuvud. Vad finns det exempelvis för garantier till att inte Gaddafi i morgon kan vända sig mot Kina och ge dess bolag stora oljekoncessioner? Hans goda relationer och samarbetsavtal med herrar som Chávez och Lukasjenko uppfattas säkerligen också av västimperialismen som en irriterande faktor.
Sedan kom då regimtruppernas motoffensiv i mars, snart hotande motståndets centrum i Benghazi. 17 mars antogs FN:s resolution 1973, som statuerade att en flygförbudszon skulle upprättas över Libyen. Med sina bombningar och militära rådgivare har västimperialismen därefter kunnat förstärka sitt inflytande över det libyska motståndet.
Motståndet leds av det Nationella Övergångsrådet i Benghazi, som domineras av den libyska eliten och den gamla regimens män, där flera av företrädarna har nära kontakter med imperialismen. Sedan är det frågan om vilken makt detta övergångsråd har i förhållande till de lokala folkråd som upprättats i befriade städer och byar.
Mot bakgrund av den totala frånvaron i Libyen av radikala partier, fackföreningar och sociala rörelser är det dock inte lätt att vara optimist när man spekulerar över vilken skepnad ett kommande post-Gaddafi-Libyen skulle kunna ta. Troligtvis blir det en regim med nära band till västimperialismen som tillskansar sig makten.

Anders Karlsson

Spanien: Zapatero utslagen – på gatan och i valet

Svidande valnederlag för den spanska socialdemokratin. Samtidigt som landets ungdomar ockuperar torgen runt om i landets städer. De kallar sig 15-majrörelsen
och manar till demonstration för frihet, arbete och ett mänskligt samhälle.

Democracia Real, Ya, är dess stridrop. Verklig demokrati, nu! Madrid har fått sitt Tahrirtorg – ett Befrielsetorg på spanska med namnet Puerta del Sol. Det finns tydliga gemensamma drag mellan Tahrirtorget i Kairo och Puerta del Sol i Madrid och andra torg i Spanien som de unga ockuperar. Till och med tälten i mitten påminner om de omtumlande dagarna i Kairo.
”Skapa ett, två, tre Tahrirtorg”, är en av parollerna.
Längre ner på sidan finns den unga rörelsens Manifest. Det är en ungdomlig, skönt fräsch och något naiv text. Den reser krav på ett nytt sätt att leva, att nya prioriteringar ska gälla i samhället.
– Det var resonabelt att tro att Socialistpartiet skulle straffas i valurnorna. Vi förstår det och står för det.
Orden är Zapateros efter det svidande valnederlaget i söndags. Den europeiska reformismens totala bankrutt kan inte uttryckas i mer nakna ord.
– Om jag vore 25 år gammal skulle jag också campa på Puerta del Sol, sa han ett par dagar innan valfiaskot.
Det gäller att veta vad man vill och handla därefter. I stället har Socialistpartiet tagit på sig ansvaret att rädda de spanska kapitalisternas vinster på bekostnad av det spanska folkets välfärd.
Antagligen inbillade sig Zapatero att hans prat om vad han som 25-åring hade gjort skulle vinna sympati. Uppenbarligen fattade han inte att det i stället framstår som ett erkännande av att han och hans parti måste plåstra om kapitalismen oavsett vad det kostar folket av umbäranden. Utan att inse det erkänner han att varje socialists plats är på torget, inte i styrelserummen där minsta lilla vink från finansmarknaden måste följas.
Nu fick Zapateros socialister ta emot en riktig örfil av landets väljare. Som väntat vann högerpartiet PP med stor marginal, 37,58 procent för PP mot 27,81 procent för Socialistpartiet. Det är Socialistpartiets sämsta valresultat sedan Francos fall 1978 (död 1975). Högerpartiet gjorde sitt bästa regionalval någonsin. Ändå är det nog fel att tala om en högervind som vissa media redan gjort. Många av Socialistpartiets väljare vände dem ryggen i besvikelse och la sin röst på högern utan att svälja högerns program för krisen. Dessutom finns det knappt någon skillnad mellan de båda partiernas krisrecept.
Det är också vad ungdomarna i ett femtiotal städer angriper.
– Ni räddar bankerna och stjäl från de fattiga, är ett vanligt slagord på Puerta del Sol och andra torg landet över. Inför valet fördes omfattande diskussioner bland de protesterande ungdomarna om agerandet på valdagen. Alla tänkbara positioner, från uppmaning till att rösta till krav på bojkott, luftades utan att någon klar majoritet tog form. Dilemmat är uppenbart. En uppmaning till bojkott saknade förankring bland medborgarna även bland dem som ser sympatiskt på ungdomarnas protester. När hundratusental demonstrerade gick tiotals miljoner till urnorna.
Samtidigt visar ungdomens revolt att inget av de dominerande rikspartierna för en politik som svarar mot den arbetande befolkningens behov, för att inte tala om de arbetslösas behov i ett land där arbetslösheten ligger strax över 20 procent och närmare 50 procent bland ungdomen.
– Jag är inte anti-system. Systemet är anti-mig!
Den parollen visar mer än något annat de stämningar och känslor som dominerar på torgen och gatorna. Det förklarar också många ungdomars uppmaning till röstbojkott. När de säger att ”vi är vare sig vänster eller höger” drar många öronen åt sig. Vissa i den spanska etablerade politiska och fackliga vänstern talar till och med om en manipulation från högern. Det är naturligtvis absurt. Redan som åskådare utifrån känns äktheten i revolten och slagorden. Det är verkligen inget populistiskt högeruppror, inget Tea Party på spanska.
Men det är sant att det inte bara handlar om en revolt mot de materiella förhållanden som landets unga arbetslösa måste stå ut med. Det är en revolt mot hela systemet som de upplever det och som i själva verket är genuint vänster i meningen att hela samhällets struktur kritiseras.
De demonstrerande ungdomarna ställer hela samhällets etik ifråga och den plats som människan har i dagens nyliberala marknadsdiktatur.
– Det handlar inte om att ändra världen, utan att ändra din värld, löd en av Socialistpartiets slogans inför valet. Man kan knappast hamna mer fel. Det är precis världen som den ser ut i dag som ungdomarna revolterar mot, inte mot avsaknaden av individualistiska lösningar i en nyliberal värld. I 15 majrörelsens Manifest och i slagord och krav ställs hela systemet till svars för krisen.
• Ungdomarna vänder sig mot det sterila tvåpartisystem som råder i praktiken och kräver en mer direkt öppen demokrati: Democracia Real, Ya. Verklig demokrati NU.
• Både högern och socialisterna anklagas för korruption och kompispolitik av de revolterande. Att flera av de båda partiernas kandidater är misstänkta för korruption eller redan åtalats bara stärker ungdomarnas kritik.
– Ni stöder bankerna och stjäl från de fattiga, är ingen oskyldig opolitisk hållning. Den kan bara födas ur ett progressivt socialt perspektiv på vilket samhälle man vill skapa.
Valdagen var en stor segerdag för de demonstrerande människorna på alla torg i landet. Trots Valkommissionens beslut att förbjuda alla demonstrationer under lördag och söndag beslutade deltagarna att bruka civil olydnad. Ingen följde ordern om demonstrationsförbud. Polisen stod passivt kvar som åskådare. Etablissemangets auktoritet var satt ur spel. Regeringen vågade inte ge order om att verkställa Valkommissionens demonstrationsförbud.
Söndagen var en seger för Puerta del Sol. Nu ställer sig de unga frågan hur deras kamp ska föras vidare. De har beslutat att stanna kvar och ockupera torget fram till åtminstone lördag 29 maj. Problemet är både fysiskt och politiskt. Det går inte att sova i tält och sovsäckar på landets torg i månader. Politiskt gäller det också att kunna vidga rörelsen. Valet i söndags visade att en stor majoritet av den arbetande befolkningen och de arbetslösa deltog i det parlamentariska valet.
I de ungas Manifest uttrycks en vilja att förändra samhället, att skapa en verklig demokrati. Det kan bara göras av den stora majoriteten av befolkningen. Hur den ska mobiliseras för att göra 15-majrörelsens krav till hela den arbetande befolkningens krav är det problem som nu ställs på dagordningen. Det har de unga inget svar på än. Det ska de inte lastas för. Ingen annan har heller ett klart svar på vilken väg som leder till befrielse från den krassa marknadsdiktatur som Puerta del Sol förkastar.
Benny Åsman
Manifest för 15 maj-rörelsen
Verklig demokrati, nu!
Vi är vanliga, normala personer. Vi är som du, personer som stiger upp tidigt för att studera, arbeta eller söka ett arbete, personer med familj och vänner.
Vi arbetar hårt var dag för att leva och skapa en bättre framtid för de runt omkring oss. En del av oss är radikala, andra är mer konservativa. Vi är troende eller inte troende, vi har en klart uttalad ideologi eller är opolitiska.
Ändå är vi alla engagerade och indignerade över den politiska, ekonomiska och sociala situation vi lever i, över politikernas, företagarnas, bankirernas korruption… och medborgarnas försvarslöshet. Denna förfärliga vardag kan ändras om vi sluter oss samman.
Det är dags att stå upp, att tillsammans bygga ett bättre samhälle. Därför står vi starkt eniga bakom:
• Varje framstående samhälles prioritet ska vara jämlikhet, framsteg, solidaritet, kultur för alla, en ekologiskt hållbar utveckling, självförverkligande och medborgarnas välmående.
• Det finns grundläggande rättigheter som bör garanteras av samhället, som rätten till en bostad, rätten till ett arbete, tillgång till kulturen, till utbildning, deltagande i det politiska livet, individens fria utveckling, rätten att konsumera varor nödvändiga för ett sunt och lyckligt liv.
• Vårt ekonomiska system och styrelseskick fungerar i dag inte enligt principerna ovan och utgör nu ett hinder för mänsklighetens framsteg.
• Demokratin utgår från folket, (demos=folk; kratos=makt), och därför ska regeringar födas ut folket. Men i vårt land lyssnar inte majoriteten av politikerna på oss. Deras jobb borde vara att representera våra krav i samhällets institutioner och möjliggöra våra medborgares deltagande i det politiska livet till förmån för samhällets bästa. I stället berikar de sig själva på allas bekostnad.
• Vissas omättliga maktbegär provocerar fram ojämlikhet, konflikter och orättvisor med ett våld till följd som vi förkastar. Vårt utlevda och onaturliga ekonomiska system blockerar samhällets utveckling och skapar en spiral som berikar vissa medan andra stöts ut i fattigdom och umbäranden. Till sammanbrottet.
• Medborgarna är fångna i en maskin med mål att berika en minoritet som ignorerar alla våra behov. Vi är osynliga, men utan oss skulle inget fungera. Det är vi som får hjulen att snurra.
• Systemets inriktning och mål är att ackumulera pengar som ställs över samhällets effektivitet och välmående. Det slösas med resurser, förstör vår planet, skapar arbetslösa och olyckliga konsumenter.
• Om samhället kunde lära sig att inte lägga framtiden i händerna på en abstrakt ekonomis räntabilitet som aldrig tjänar majoritetens intressen kan vi avskaffa alla överdrifter och skapa allt som vi saknar.
• Det behövs en Moralisk Revolution. Vi har satt penningen över Människan när det borde vara tvärtom. Vi är människor, inte varor på en marknad. Jag är inte bara det jag köper, varför och av vem.
Allt detta upprör mig.
Jag tror att jag kan ändra det.
Jag tror jag kan vara till hjälp.
Jag vet att enade klarar vi av det.
Kom med oss. Det är din rättighet

Benny Åsman

Även en trasig klocka visar rätt tid, två gånger varje dygn…

Detta franska ordspråk kanske ger en förklaring till varför en del vänner till den libyska revolutionen värjer sig mot FN-insatsen i Libyen.

För är inte imperialism alltid imperialism? Se bara till de militära våldtäkterna på Irak och Afghanistan! Dessutom. När det gäller Bahrein eller Ghaza. Då bryr de sig inte. När USA låtsas bekymra sig över Libyen handlar det därför egentligen om någonting annat. FN:s militära flyginsatser är bara den första akten i en imperialistisk teater där det egentligen inte handlar om ”civila offer” utan om olja. Övergångsrådet i Benghazi är bara kollaboratörer och Kubas Fidel Castros säger faktiskt att NATO redan iscensatt en fascistisk ockupation…

För är det inte så man tänker? Att imperialism alltid är imperialism. På samma sätt som en trasig klocka alltid är en trasig klocka.

Problemet med denna inställning är att även den trasiga klockan – trots allt – visar rätt ibland och att det kan vara på samma sätt med en FN- eller NATO-insats. En regel kan ha sina undantag och en vacker dag kanske en aldrig så välgjort och väl prövad matris kanske inte passar eftersom det finns sprickor i det nya material som ska stansas. Ja, själva matrisen kanske till och med har varit utsatt för en del förslitningar och förändringar.

Sanningen är det inte på förhand går att schemalägga verkligheten. Den måste ständigt analyseras och prövas på nytt och därför är de berömda orden om ”en konkret analys av konkreta förhållanden” också förutsättningen, för att dag för dag, följa och förstå den libyska – och arabiska – revolutionens behov.

I dagarna har vi fått tillgång till de första politiska reportagen inifrån det belägrade Misrata. Det är några radikala journalister som med sina berättelser vill bidra till att öka förståelsen av den revolution som pågår.

Här är ett försök till en sammanfattning av deras rapporter. Det är en mycket fri översättning från franskan. Länkarna till orginaltexterna finns i slutet av texten.

På väg!

Inledningsvis understryker kamraterna att Khaddafis fyrtiotvå år av diktatur har eliminerat all vanlig politisk kultur. Det finns inga politiska partier och inget föreningsliv med sina sociala mötesplatser. Därför finns det inte heller i Misrata några politiska ideologier och det är förmodligen ett av skälen till att vi här – till skillnad från i Tunisien eller Egypten – hör väldigt få som talar om demokrati.

Eftersom det inte ens funnits någon illegal politisk kraft som nu skulle kunna fått en förankring i denna opposition så finns det inte heller, från revolutionärernas sida, någon större entusiasm för någon speciell ”ledare”. I och med frånvaron av hierarkier saknas dessutom en formell struktur som kan centralisera de egna insatserna i kriget.

Den enda nationella och patriotiska symbolen är Omar Al-Mokhtar. Alltså den libyske befrielsekämpe som under alla år stred mot Italiens fascistiska ockupanter under mottot ”Seger eller Döden! Aldrig kapitulera!”.

När det gäller stamtillhörigheten är denna visserligen en historisk realitet men i de stora moderna städerna är det mer en myt och ingen refererar där till ”sin stam”. I detta krig är Islam det enda gemensamma bandet. Västländernas andliga tomhet atomiserar människor och man kan välja detta eller att ha en tro på något som är större. ”Bara vara med på banan eller att dö för ett mål”, säger alla som korrespondenterna diskuterar med. ”Revolutionen har inte börjat därför att libyerna hungrar”, säger en gammal man. ”Man kan inte bara leva som boskap. Äta och pissa. Det här handlar om heder och värdighet”.

Upproret bryter ut

Misrata ligger i västra Libyen och är med omkring 500 000 innevånare landets tredje stad (stort som Göteborg) efter Tripoli och Benghazi. Området är förhållandevis rikt och välmående. Ett viktigt modernt och kommersiellt nav med ett stort universitet, sjukhus, en livaktig hamn och i anslutning till denna ett industribälte.

17 februari, den dag när upproret i Benghazi segrade, åkte fortfarande en mindre grupp av Khaddafis anhängare fram och tillbaka på gatorna i Misrata. De var utrustade med megafoner, viftade med gröna fanor och höll upp porträtt på ”Ledaren”. De försökte visa att allt här var som vanligt, detta samtidigt som maktens hållpunkter i de östra delarna redan höll på att raderas ut. Först den 19 februari gick femhundra av stadens studenter ut på gatorna för att protestera mot de beskjutningar av folksamlingar som skett i Bengazi. Under förmiddagen försökte säkerhetspolisen stoppa dem med knytnävar och påkar. Senare, under eftermiddagen hettar det till och armén kallas in. En pojke som stod bredvid studenterna dödades. Nästa dag, vid hans begravning samlades 20 000 människor vid begravningsplatsen. Efter ceremonin gick de samlade ner till den inre stadskärnan och förstörde i vredesmod systematiskt alla regimens symboler. Framförallt alla partikontor. Under dessa händelser anslöt sig en stor del av armén till de upproriska demonstranterna och på så sätt fick de också tillgång till sina första och enda vapen. De människor som korrespondenterna talar med understryker att Misrata var känt som en kommersiell stad. Lugn och fri från politisk oro och därför med en förhållandevis liten närvaro av militärer. Detta till skillnad från Benghazi där Khaddafis folk också beväpnat sig därefter. Folk i allmänhet kände inte ens till var det fanns armébaracker och viktiga förråd.

Under dessa, upprorets första dagar, lovade chefen för Khaddafis specialstyrkor att han inte skulle skjuta skarpt mot folksamlingar. Men denne blev snabbt arresterad och tagen till Tripoli tillsammans med sju andra personer. ”Katiba”, alltså den stora militärbasen, liksom all ammunition, förblev i maktens händer och därför blev försvaret mot lojalisternas första offensiv för att ta kontrollen över staden helt improviserat och svårbemästrat. Faktiskt värre än den stora asymmetri som fortfarande gäller för de militära styrkeförhållandena. Människor fick vid den första offensiven attackera tunga stridsvagnar beväpnade endast med hemmagjorda molotovcocktails och granater tillverkade av den sprängdeg som fiskarna traditionellt brukar använda. I denna situation var en seger bara möjlig genom beslutsamhet och stor uppfinnesrikedom. Den stora nackdelen för de tungt beväpnade, främmande legoknektar som man mötte var att dessa saknade lokalkännedom…

Under upprorets tredje dag hade de flesta människor lämnat sina ordinarie arbeten. Staten som auktoritet var borta eller erkändes i vart fall av ingen och det fanns en form av demobilisering när det gällde hur det fortsatta styret skulle ske. Men samtidigt samlades innevånarna vid Misratas stora centrala torg i olika diskussionsgrupper. Här restes förslag på hur man skulle organisera sig för att klara behoven av mat, vatten, el, pengar – och det egna försvaret. Många förslag på hur livet skulle gå vidare kom från staden jurister, advokater och domare. Bland annat bestämdes att bankerna skulle hålla öppet några dagar för att ge människor en möjlighet att få tag på kontanter. För övrigt en åtgärd som senare blev mer eller mindre överflödig eftersom den fördelning av de begränsade varor som finns eller de tjänster som görs sker helt utan pengar. Under denna fas bildade man olika lokala råd. Från Mistrata utsåg man också två delegater till Det nationella övergångsrådet i Benghazi.

För att göra den fortsatta motståndskampen och dess organisering begriplig fortsätter rapporten med att göra en grov skiss av krigets strategi, taktik och logistik:

Fienden styrkor är koncentrerade till tre områden som tillsammans innebär en inringning av Misrata. Dessutom har man ockuperat stadens stora centrala stråk, Tripoli Street. Från dessa basområden bryter man sig in i närliggande kvarter och skapar terror genom att plundra, kidnappa och döda dess innevånare. Med sina tunga vapen försöker Khaddafis legionärer dessutom att slå ut centra för livsmedel, el, olja, pengar, medicinsk utrustning och kommunikation med regelrätta bombningar:

Västerut mot Tripoli på vägen till Zlitan, 15 kilometer bort, gömt i ett skogsområde, har fienderna intakt tungt artilleri, stridsvagnar och pansarfordon för truppförflyttningar. När de gör inbrytningsförsök i Misratas förorter gömmer de sig och sina fordon i byggnader för att undvika koalitionens bombningar.

Söderut har Khaddafis trupper koncentrerats till utkanterna av flygplatsen Tamina eftersom denna har bombats två gånger av NATO. Från dessa baser har legionärerna kontroll över riksvägen söderut. De lyckas också ibland att skära av stadens förbindelser med de lokala jordbruk som finns.

Österut har hela området ända ut till hamnen Quasr Hamad kontinuerligt utsatts för tung artilleribeskjutning riktad mot lager och affärer. Bla annat har en sockerfabrik förstörts. Denna kommersiella hamn, omgiven av sitt stora industriområde är ett strategiskt nav för staden med alla sina förnödenheter. Här finns också den enda elcentral som fortfarande fungerar. Liksom en depå med bränsle. Den andra stora elcentralen i Kars som ligger mer åt nordöst är utslagen och på samma gång de elpumpar som förser staden med vatten.

I själva stadskärnan har lojalisterna gjort en framgångsrik inbrytning med hjälp av sjuhundra man, 40 stridsvagnar och andra pansarfordon. Sedan dess ockuperar man Tripoli Street som är Misratas stora affärsstråk i City (fortsätter man jämförelsen med Göteborg skulle det innebära stridsvagnar utplacerade i en rad från Gustav Adolfs torg via paradgatan Avenyn ända upp till Götaplatsen). I de höga hus som vetter mot denna ”stadens artär” har man dessutom placerat ut inhyrda skarpskyttar. Bland annat den lokala radion och televisionen fick sina kontor förstörda. Men motståndet har lyckats bärga en del utrustning och har därför kunnat fortsätta med en del sändningar från en av lojalisterna ännu så länge oidentifierad plats.

Revolutionens organisering

Media i Väst har ofta valt att kalla rebellerna för shebab som på arabiska betyder ”pojkarna” (på svenska kanske ”killarna” eller ”gänget”). Men här i Misrata kallas alla för shebab. Under mer eller mindre kaotiska former är det många som möter fienden ansikte mot ansikte. Ofta helt utan vapen. Mat, transporter, kommunikation, tillgång till mediciner och rena försvarsuppgifter. Allt detta är en del av en offensiv praktik för att klara kriget.

I Misrata, mer än på någon annan plats, tar inte kriget en form med en främre motståndslinje mot fienden och en annan bakre försvarslinje som organiserar en effektiv krigsekonomi med hjälp av ett centralt kommando. För ända sedan den 20 februari har alla innevånare övergett sina gamla arbetsuppgifter i arbetet med att fylla upp tomrummet efter Khaddafis lokala administration. Möten har organiserats och efterhand har man fått nya roller. De spontana uppror som skedde i alla Libyens städer organiserade sig nationellt genom Övergångsrådet i Benghazi som sköter diplomatiska kontakter med Väst och prioriterar nationella resurser. Men i Misrata är det bara det lokala stadsrådet som beslutar om de egna krigsinsatserna. Som att rent fysiskt koordinera distributionen av mjöl, socker, bränsle mm. Detta råd ingriper bara när befolkningen på plats inte själva klarar av att lösa sina behov. Som när det gällt sjukhusen och boende. De flesta familjer har exempelvis lämnat sina bostäder i de kvarter som ligger nära ockuperade Tripoli Street och har fått hjälp att flytta till andra områden. Sönderskjutna delar av sjukhusen har fått fortsätta sin verksamhet i lokala vårdcentraler. Rådets styrelsemedlemmar ser också till att militära posteringar får avlösning och tillgång till mat och ammunition. Dessa uppgifter innebär inte att stadsrådet ger sig ut för att ha auktoritet över andra områden. Det ersätter inte den gamla regimens roll. För det första därför att det inte finns en politisk rörelse som skulle kunna ta plats som revolutionens ledare. För det andra begränsas rådets roll av initiativ och egna handlingar från var och en.

Efter den 21 mars slutade människor att gå till sina jobb och all ekonomisk aktivitet stannade upp. I stället gjorde människor sig tillgängliga för revolutionen och de nya roller som denna krävde. Där är den förre föreläsaren vid universitet som nu sköter stadens centra för internet. Där är den förre soldaten som nu blivit kapten och studenten som gått ut i strid. Liksom kvarterens killgäng som nu nätterna igenom är posterade vid revolutionens checkpoints. Men där finns också ägaren till en grävmaskin som bygger barrikader på gatorna. Organisationen bygger på att alla tar ansvar. Exempelvis genom att samla ihop skräp som går att bränna vid ett försvar. Den första paniken gick aldrig över i en destruktiv plundring och människor insåg också mycket snart att de var tvungna att hålla i gång en del arbeten. De elektriker som försöker att hålla i gång strömmen åtminstone partiellt, går under stora personliga risker runt och reparerar systemen. Samtidigt informerar de människor om olika avbrott via lokalradion som har en mycket viktig roll. De läkare och den sjukpersonal som finns jobbar i långa och påfrestande skift. Strategiska varor från hamnen och dess förråd distribueras in till staden. Under mycket svåra och farliga förhållanden levererar också en del jordbrukare de produkter som de kan få fram. En del familjer har egna trädgårdar och en del egna djur som tas tillvara.

Flyktinglägren är organisationens mörka sida. Tusentals utländska arbetare har samlats i Hamnområdet Qasr Ahmad och de säger alla att detta krig inte är deras. En passivitet i förhållande till konflikten som reducerar dem till de värsta av förhållanden. De kan inte göra annat än att bara vänta på mat, mediciner och de båtar som ska ta dem bort från Libyen.

Det finns ingen central information, men en del användbara medier. Dels är det radion som sänder både lokal och nationell information. Men också grannskapets imam som berättar om olika familjer som behöver hjälp och som dessutom försöker hitta människor som kan komma till deras undsättning. Radion används vidare i olika försök att nå fram till fienden. Man uppmanar legionärerna både på arabiska, engelska och franska att ge upp och desertera. Den egna kontrollen över gator och byggnader har också förstärkts. I varje gatuhörn finns en checkpoint med hinder och barrikader. Där kan passerande kontrolleras och transporter undersökas. Vakterna har tält och tomma containrar med en del madrasser, samt ofta en televison inkopplad till Aljazeera, som sitt materiella understöd. Det är både äldre och ungdomar som håller vakt i skift. Hur många varierar från gata till gata. Men överallt ser man samma aktivitet med sandsäckar och fortsatta förstärkningar av de egna avspärrningarna.

Den här staden kan aldrig mer ”erövras” av Khaddafi, understryker korrespondenterna. Inte politiskt. Då måste han utrota hela befolkningen…

När det gäller det ”Internationella samfundets” löften finns det inte här några illusioner. Men stadens belägrade innevånare hävdar att i detta asymmetriska krig är stödet från utländska styrkor en nödvändighet. För dem kvarstår ändå att kriget ändå är deras och om det kommer de inte att förhandla vid revolutionens slut.

När vi lägger ut denna unika skildring inifrån denna belägrade halvmiljonstad berättas att rebellernas Nationella humanitära kommitté i natt har lyckats att, med eskort från NATO, nå fram till Misratas hamn med ett par stycken enkla fiskebåtar lastade med framförallt mediciner. Under natten har Khaddafis trupper samtidigt fortsatt med raketbeskjutning.

För Benny och mig känns det mer än bakvänt att en del socialister, som vill revolutionen väl, fortfarande vill skicka detta märkliga budskap till Libyens revolutionärer:

”Vi är ledsna kamrater. Imperialism är alltid imperialism . I solidariteten med er koncentrerar vi oss därför främst på att försöka stoppa NATO:s flygattacker mot de stridsvagnar och det tunga artilleri som beskjuter er stad…”

Kildén & Åsman

Sarkozy på fall?

Det har hållits lokala val, kantonval, i Frankrike. Trots det stora soffliggandet på 55,68 procent är valutgången av mycket stort intresse, eller snarare orsak till stor oro i alla läger inför presidentvalet nästa år. Nationella fronten gör ett stort genombrott. Högerextremisternas nya partiledare Marine Le Pen visar att hon redan axlat pappa Jean-Maries mantel och kanske redan växt ur den. Marine Le Pen har övergett pappans rasistiska och antisemitiska provokationer, med något enstaka återfall, och i stället styrt in Nationella fronten i den ”patriotiska” fåran. Som en Jeanne d’Arc tar hon strid för det ”franska”, franska jobb för franska arbetare, den lokala och nationella ekonomin mot den globala marknadens utlokaliseringar, mot Europa för det franska.

Inom den framtoningen finns naturligtvis främlingsfientligheten, rasismen och framför allt islamofobin kvar. Men den platsar i ett större ”patriotisk” ram och tonas inte fram på samma sätt som förr.
Men det förklarar inte ensamt Nationella frontens stora framgångar. I seriösa opinionsundersökningar som gjorts nyligen svarar en större del av de utvalda att de skulle rösta på Marine Le Pen före Nicolas Sarkozy om det vore presidentval i dag. På klar första plats kommer socialistpartiets olika tänkbara kandidater. Bäst röstandel får IMF:s chef Dominique Strauss-Kahn med 34 procent, följd av Marine Le Pen med 22 procent och Nicolas Sarkozy med 17 procent.
Det är bara om Socialistpartiet ställer upp med Ségolène Royal som partiet inte toppar listan. Det är också det enda scenariot i vilket Sarkozy inte elimineras i första valomgången. Under de premisserna är det nog helt säkert att Socialistpartiet kommer att välja Strauss-Kahn eller partisekreteraren Martine Aubry som presidentkandidat 2012.
Hur har Nicolas Sarkozy som 2007 krossade Nationella fronten och klart besegrade Ségolène Royal kunnat hamna under 20 procent i opinionsundersökningarna inför presidentvalet nästa år? Bästa svaret är nog att medan Sarkozy ägnat hela sin kraft åt att fiska röster med det mer reaktionära utspelet efter det andra i frågor om nationell identitet, romers utvisningar, slöjförbud, jakt på papperslösa, förnedrande uttalanden om förorternas ungdomar, har Marine Le Pen gjort det motsatta och fiskat tillbaka de röster Nationella fronten förlorade till Sarkozys UMP 2007 genom att kalla till en nationell samling till försvar av det franska i en fientlig omvärld.
Det budskapet baserar hon främst på ett nationellt försvar av den franska ekonomin mot ”globalisterna” i Bryssel.
Resultaten i kantonvalen och opinionsundersökningarna om presidentvalet 2012 har redan skapat totalt kaos i Sarkozys regeringsparti UMP. Sarkozys reaktionära agitation har i själva verket bara hjälpt Marine Le Pen att framställa Nationella fronten som respektabelt. I fjol var det knappt 40 procent av väljarna som såg Nationella fronten som vilket parti som helst. I den senaste undersökningen svarade 55 procent ja på samma fråga.
Paniken i UMP har för närvarande skapat två strömningar. Några av partiets parlamentariker säger öppet att de föredrar en allians med Nationella fronten framför Socialistpartiet. Andra ledare i UMP manar till en ni-ni-taktik, det vill säga en neutralitet mellan Nationella fronten och Socialistpartiet utifall att det är vad som finns kvar att välja mellan i den andra och slutliga valomgången. I kantonvalen ledde det till att UMP-kandidater manade till en röst på Marine Le Pens parti där valet stod mellan Nationella fronten och Socialistpartiet. I andra uppmanade de till valskolk, ni-ni som de sa.
Till sist har de oroande opinionsundersökningarna lett vissa ledare inom UMP att i korridorerna börja fråga sig om Sarkozy ska ersättas med en annan kandidat, exempelvis premiärministern Fillon. Ett riktigt hundslagsmål väntar i regeringspartiet UMP.
Under tiden kan Marine Le Pen skörda frukterna av Nicolas Sarkozys taktik att alltid skylla problemen i samhället på en liten minoritet, invandrare, muslimer, romer, ungdomar och andra slagpåsar, bidragstagare, långtidsarbetslösa, ”privilegierade statsanställda” och andra syndabockar.

Benny Åsman

Den arabiska revolutionen skriver världshistoria

Det kan bli avgörande att vinna över majoriteten av soldaterna till revolutionens sida, skriver Benny Åsman. Den väldiga segern hänger nu på att generalerna hindras från att ta över efter Mubarak.

År 2011 är bara i sin början och det skrivs redan världshistoria. Där ingen väntade det reste sig miljoner förtryckta och kastade av sig hatade tyranner. Det ger oss en lärdom. Allt är möjligt när miljoner sluter sig samman i beslutsam kamp. Då är härskarna med sina vapen och sina pengar till sist bara kolosser på lerfötter. Fler står på tur. Fyrverkeriet kan börja.
På mindre än ett par månader har två blodiga tyranner störtats av folkliga uppror. Den tunisiska revolutionen tändes av en ung man som inte längre stod ut med alla trakasserier han utsattes för av de tunisiska myndigheterna.
På mindre än en vecka var hela landet i uppror och den 14 januari flydde Ben Ali till sina vänner i Saudiarabien. Den 25 januari startade den egyptiska revolutionen med en protest på Befrielsetorget. Arton dagar senare, den 11 februari, var det Hosni Mubaraks tur att packa ihop sina prylar. Den 11 februari 1979 föll shahen av Iran. Ännu en historisk slump, inte en Allahs försyn som tyrannerna i Teheran fabulerar.
Vilken fantastisk seger, en historisk seger. Till synes som en blixt från klar himmel träffade folkets uppror de två tyrannerna. De sociala och ekonomiska grunderna till revolutionen fanns naturligtvis där tidigare. Men dessa krafter verkade i det osynliga för att i ett slag som ett vulkanutbrott svepa undan allt i sin väg.
På mindre än två månader har vi fått en historisk sanning bekräftad. Stora historiska händelser beslutas inte i slutna rum, vare sig i Vita Huset, i FN eller i något annat regeringskabinett. Det är på gator och torg som verklig historia skrivs av miljoner människor som du och jag. Det är en sanning som alla härskare i världen, från demokratiskt valda presidenter till tyranner, trodde att de lyckats begrava. Tunisiens och Egyptens folk har grävt upp sanningen och visat inför hela världen hur en verklig folklig revolution ser ut.
Målet att störta tyrannerna är nått. Men det finns ännu många hinder på vägen för att konsolidera framgångarna, förhindra kontrarevolutionen från att sticka upp sitt vidriga anlete och för att fullborda en genuin social och demokratisk revolution. I Egypten blir det stora problemet att hindra generalerna från att ta över efter Mubarak. Det militära högsta rådet spelar nu USA:s game. En ”ordnad övergång” till en kontrollerad och pålitlig ”demokrati” som går att sälja till opinionen i väst och accepteras av Israel är vad Obama hoppas ro hem.
Lyckas militärrådet att möta Obamas förhoppningar, då kommer revolutionens frukter att skördas av andra än de som genomförde den. Utgången är inte given på förhand. De miljontals demonstranter som samlades på Tahrirtorget och andra platser i landet firade en historisk seger, men kvar finns torteraren Suleiman och de andra generalerna.
De är bara en utlöpare av Mubaraks diktatur och kan omöjligen reformera sig själva. Rådets önskan att med militärt dekret förbjuda strejkerna med hänvisning till ekonomins behov ”i dessa svåra tider” visar mer än något annat att den försvarar sina och de egyptiska kapitalisternas intressen. Militären kontrollerar/äger själv runt 15 procent av landets ekonomi.
Samtidigt har militärrådet upplöst parlamentet och annonserat en ny konstitution inom ett par veckor, och som ska ut på folkomröstning. Parlamentet valdes i ett totalt riggat val i december 2010 som gav Mubaraks parti NPD över 80 procent. Det var också helt uteslutet att det hade kunnat reformera sig självt. Militärrådets beslut är därför ett bra beslut och ett steg i rätt riktning, till skillnad från viljan att förbjuda arbetarklassens strejker. Undantagstillståndet måste upphävas omedelbart, inte när ”omständigheterna tillåter det” som generalerna säger.
I flera uttalanden har generaler sagt att ”kaoset” nu måste upphöra och ”att de inte vill använda våld mot folket”. För revolutionen kan det därför bli avgörande att vinna över majoriteten av soldaterna till revolutionens sida för att definitivt stoppa alla försök att med militärt våld skapa ”ordning”. Generalerna är ryggraden i statsapparaten och de kommer inte att avsätta sig själva. Soldaterna är värnpliktiga och har sina bröder, systrar och vänner i revolutionens led. Vägrar de att låta sig användas av kontrarevolutionen under ledning av någon general, ja då är segern nästan säkrad.

Benny Åsman